Uppdatering

Sieg Hallelujah

Word up, old lady!

Chic

Satt igår och zappade runt lite. Hamnade på TV400, mitt i pågående Jerry Springer. Jag hann se en kvinna som kastade mat på en dvärg, sedan bytte jag kanal, det var lite sådeer. Kom sedan till trean, där var det Top Model. Ett program om modeller, stil och klass! Mode helt enkelt.

Lika som bär

______Petter Sjöström? ___________Färjan-Freddan?

Can i go out and kill tonight?

När jag var yngre ville jag, som alla andra, så gärna visa vem jag var. Självdefinition genom att visa att man gillade ting skapta av andra, det vill säga att ha bandloggor fastsydda på jeansjackan (fast jag fick inte ha Panteras, för mamma gillade inte att de hade ett majjablad som fond. Dödskallar och slaktmotiv gick dock bra), ha långt hår fast det såg förjävligt ut, och så vidare. Man kunde inte vara det man ansåg att alla andra var, men gjorde ändå som alla andra när det kommer till utmejslande av personlighet. Jag kommer ihåg ett särskilt tillfälle ifrån högstadiet, vi gick i sjuan eller åttan.

Vi hade till musiken fått i uppgift att spela upp en eller två låtar från ett favoritband, och även tala lite om bandet ifråga. Ronnie hade med sig Iron Maiden, Westholm hade Papa Roach, Nils-Petter hade Metallica (vilket han skulle ha haft även idag om han skulle gå om musikkurs på högstadienivå på komvux), och Jon-Erik hade varit och hämtat valfritt album från farbror Janne. Jag hade precis upptäckt att man kunde ladda ner låtar, och i den vevan upptäckt The Misfits. Jag tyckte det var helt otroligt och kände för första gången att "ååh det här är ju jag", plus att jag önskade jag var Glenn för han var SÅ SNYGG. Så jag tog med "Last Caress" och "Can i go out and kill tonight".

Alla spelade sina låtar, och när det var min tur var jag så stolt över att dra igång mitt oväsen. Håhå, nu ska de få höra! Under Last Caress såg jag hur Jon-Erik likt Ormtunga i Sagan om Ringen viskade i vår lärares öron om att uppmärksamma låttexten. Efter låten sade läraren följande:

Lärare: Jaaaadu Tim... Tycker du det är okej att sjunga om att man ska mörda någons barn?
T: Ehm.. Jag vet inte, det är ju bara en lå...
L: Eller att sjunga om att man ska våldta någons mamma?

Jag höll någon misslyckad utläggning om Hey Joe och vad han sjunger om i den, men utan vidare resultat. Jon-Eriks min... Fyfan vad jag ville dra fram ett nynitat baseballträ och göra honom ledsen. Fast jag uppskattade ändå att han poängterade det, eftersom det fick mig att känna mig lite udda och frän. Farlig om man så vill!

Flaneurs

HAH! Flanörer...
Jag återkommer på riktigt ikväll förresten bara så ni vet. Nog med lustiga bilder-humor nu, va?

Då och nu

Straight outta compton!

Illustrerad vetenskap #2

Läste även lite om den här fina fjärilen/larven när jag var i biblioteket. Mycket fascinerande! Det flashiga krypet lever och frodas som larv, krälar runt och käkar, hänger, glider, och sådant som larver gör. Sedan blir den en puppa, och ur kommer en fin fjäril. Också sådant som larver gör! Men jag läste vidare, och denna lilla idiot, när den är färdigutvecklad till fjäril, har inte utvecklat någon mun. Den svälter alltså ihjäl på grund av avsaknad av mun. Smart, gud.

Request

Detta inlägg är helt och hållet riktat till Manne, så övriga göre sig icke besvär.

Det är som så, att igår var jag och Emma och shoppade på ICA här i Falun. När vi kom ut ur butiken noterade vi att en navkapsel hade trillat dän, och konversationen löd som följer:

E: Tim! En navkapsel har ramlat av!
T: Ojdå.
E: Nu måste vi köpa nya!!!
T: Det är nog ingen brådska.
E: Jo!!
T: Varför!?
E: För att... Luftrycket blir olika!
T: Lufttrycket?
E: ... Jag menar luftmotståndet!
T: ... Ja, men då kan vi ta bort kapseln på samma däck fast på motsatt sida då? Så blir lufttrycket detsamma? (Och vi slipper volta av vägen pga oväntad blåst från någon sida, tänkte jag)
E: Nej!! För fälgarna kan gå sönder!
T: Unngghh...

Så, Manne, Var god svara i kommentatorsfältet. Blir luftmotståndet annorlunda? Kommer vi köra av vägen för att bilen kommer dra åt sidan pga det nyss nämnda? Eller går fälgarna helt enkelt bara SÖNDER?

I wanna be your dog

Jag är ibland ohälsosamt (i ordets bokstavliga mening) sällskapssjuk. Som i våras till exempel - min kvinna var utflugen ur huset och jag hade en hel helg full av ensamhet och tristess framför mig. Jag hade någon dag innan (typ onsdag) ringt till Manne, men han sade att han avbokade då han var magsjuk. Det var som det var tänkte jag, men på fredagen ringde jag en gång till iallafall, då jag inte stod ut med att vara med mig själv. Han svarade "jaaaajaaaaa, jag känner mig ändå lite bäääättre...."

Hurra!! Jag slapp vara ensam, och som extra topping tog han med sig vår grekpolare Shirre. Vilken helg det skulle bli! Dricka öl och ligga i sängen och tävla i fula ord, hurra! Så de hoppade i caminon och for uppåt. Vi spenderade fredagen med nyss nämnda aktiviteter, och tänkte göra detsamma även på lördagen. När vi vaknade var dock Manne oroväckande... Slö. Han låg ned hela dagen och sade att hans mage kändes ut och in, han sprang på toa ofta, och allt vad det innebär. Rackarns tänkte jag och Shirre, men fortsatte enligt planerna.

På söndagen for de hem, och jag gick ikring och städade och putsade efter lortgrisarna. När det var läggdags somnade jag som en stock, för det tär på krafterna att tillbringa en helg i idioti samt att städa upp efter det. Jag vaknade dock efter någon timmes sömn. Jag frossade, magen jobbade i 10000 rpm. Jag rusade till toan och spydde som en grisjävel och låg helt utslagen på golvet. Spydde igen! Igen!! En sådan spyfest jag hade!

Jag släpade mig senare till sängen igen och bad till gud att jag inte skulle börja skita som en dåre också, och jag somnade in igen. Vaknade kanske efter en halvtimme eller så, och sprang iväg och spydde igen, igen och igen. Under den värsta spyattacken så skedde det dock, och jag sket på mattan. Som en hund! Som en hund sket jag, och som en hund skämdes jag.

Tack Manne, tack för att du hälsade på!

Déjà Vu

Häromdagen laddade jag ned två filmer att betrakta, Mystic River och A History of Violence. Förstnämnda har jag sett förut, men det var i samband med dess release så jag tänkte jag skulle fräscha upp minnet, och den andra var för mig en ny bekantskap. Jag inledde med att kolla på Mystic, men efter ca 20-30 minuter tänkte jag att "äh!! jag tar den andra först och fortsätter på den här senare!". Sagt och gjort, jag sket i att kolla klart på den och kollade på den andra istället.

Några dagar efteråt åkte jag hem till svärmor & far och hängde lite. De andra gick och lade sig ganska tidigt, vid elvasnåret, men då jag inte var det minsta trött gick jag och lade mig och kollade på TV istället. Slog på femman, och se där! Mystic River! Vilken timing, bara några minuter innan den tidpunkt då jag slutade kolla också, shiiit. Jag blev förvånad över timingen och kollade klart på rullen. Jag började bli trött, och slözappade lite innan jag gick och lade mig. Satte på SVT. PRECIS DÅ började A History of Violence. Vafan är oddsen!?

När sådant här händer får jag en mystisk känsla i kroppen. Jag tror mig börja höra röster, jag får för mig saker. Jag tror mig förnimma att rösterna säger jag är utvald, utvald till stordåd! Varför skulle annars sånt här hända? Jag börjar känna ett behov av seriemord in a ritual fashion.

Enda gången jag fått den känslan tidigare var efter denna händelse.

Illustrerad vetenskap #1

När jag botaniserar i biblioteket för skolarbeten och dylikt, så brukar jag med jämna mellanrum ta en paus för att rensa skallen. Jag söker mig till tidningshörnan och bläddrar i diverse populärtidsskrifter och fastnade lite för några artiklar i Illustrerad Vetenskap. Här har vi en jag tyckte var festlig!

Det handlade om världens första ansiktstransplantation, eller rättare sagt hudtransplantation från en person till en annan. Den skedde tydligen strax efter första världskriget. Titta, visst blev det fint? Undrar dock varför de tog hud från en Apache (eller dylikt) och inte from another caucasian, för att liksom... Jämna ut kanterna. En fördel är ju dock att han slipper gå på maskerad med en sån där mask på en pinne.

Huj

Det var just en snygg comeback, va? Nog med dumheterna nu. Hej igen!

Dagens outfit

Botaniserade lite i Faluns butiker häromdagen. Såg att JC hade fått in senaste höstmodet.

Toppluva 249:-, Klänning 699:-, Tunika 359:-. Visa var du kommer ifrån ihöst!

Lika som bär

Eric Cartman?

Fet unge på Youtube som går bärsärk om han inte får bacon?

Gnuff

Ursäkta min frånvaro! Jag har varit hemma under helgen och legat ute i fält (biblioteket) ett par dagar, så jag har inte haft ork eller lust att vara här ute och fixa, men jag tycker att saker och ting börjar ta sig nu, så nu får ni dras med mig igen. Jag var bland annat ut och fixade bilderna till min fortsatta Bergslagen-följetong som jag utlovade. Så håll till godo, för de kommer inom kort! Tjoho.

Peopledress

Något jag inte begriper mig på med de här Dalarna är den otroliga självgodheten, som manifesteras allra starkast genom deras färgranna paltor folkdräkterna. De är överallt! Gå på stan och man får nästan räkna med att stöta på en, och så fort det är ett event av till och med det minsta slag så springer det runt nån rödvitblå fåntratt med huckle och förkläde. Fan, jag har till och med sett studenter som istället för vanlig kavaj eller klänning har på sig folkdräkt. Jag förstår inte.

Amen

Pass the gravy

Som liten såg jag alltid fram till söndagarna och dess middag. Detta kanske är en av sinnets efterhandskonstruktioner, men jag skulle tippa på att vi iallafall fick pommes, schnitzel & bea en två-tre söndagar i månaden, mest för att det var ett sådant sug på det från barnaskaran. Jag stod och såg på hur mor äggade & ströbröade de där bitarna, och det rann dregel från mungiporna. Åh en sån frossa som snart skulle inledas, oftast liknade det en soppa gjord på bearnaisesås med lite pommes och köttbitar som flöt ikring.

Jag trånade så mycket efter de där köttbitarna & bean att jag kunde bli rasade om jag av någon anledning missade middagen, om jag t.ex hade varit hos någon vän eller dylikt. Formligen rasande! Jag kunde skrika och slå i dörrar om jag inte fick min bea-fix. Varför ringde de inte? Varför varnade de mig inte i tid att om jag var borta skulle jag missa bean? Jag trodde ibland, på fullaste allvar, att de åt det när jag inte var hemma för att de ville jävlas med mig. "Haha! Nu gick du miste om bean för du inte var med din familj!!". Helt allvarligt. Nu är jag schnitzelfri sedan tio år, och tänker inte åka dit igen.

Annoyance

Vafan blev det för fel med texen nedan nu då!? Det går inte att ändra och jag blir SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!

Edit: Problem åtgärdat. Jag är en idiot.

Walk

Jag har börjat komma fram till en lösning till ett av mina stora problem i vardagen; gången. Mer än nödvändigt så leder mina promenader till snubbel och fummel över trottoar och isgata. Det behöver inte ens vara något hinder när jag tänker efter, det räcker med slät asfalt eller grusväg av standardsnitt för att jag ska lägga krokben för mig själv. En del i problemet kan vara att jag är kobent, samt att fötterna pekar inåt i en nästan rät linje (vilket gärna under mjugg påpekas av vänner och sambo), men jag har börjat komma på en annan lösning än avancerad rekonstruktiv kirurgi: att gå långsamt.

Jag går alldeles för snabbt i vardagen, av den enkla orsaken att jag tycker det är så jävla tråkigt att promenera. Kanske inte just företeelsen promenix i sig, utan för att det är en så trist transportsträcka. När jag går i vardagen så rör jag mig endast mellan hem, skola, affär eller bibliotek. Det är förbannat TRÅKIGT och jag vill förkorta promenadtiden så gott jag kan, även om det är på bekostnad av svett och häftig andning. Samtidigt tycker jag att promenera är fantastiskt roligt. Om man är på okänd mark och ser nya saker, förslagsvis utomlands, så är ju det roligaste man kan göra att bara gå runt och kolla läget, lizom bah. Men nu är jag ju inte utomlands eller på okänd mark.

Så efter noggrant utprövande av gångstilar så har jag funnit min stil; den långsammare gången. Jag lär mig den fortfarande, it's no easy transition, men jag är på väg iallafall. Även om det går långsammare.

Lucky

Jag brukar titta på Family Guy på TV6 då och då. Brukar ni? Det är en skoj show, men fan i helvete vad förbannad jag blir varje gång jag ser den likt förbannat. Kanske inte på showen i sig, men åtminstone på den där jävla pajasen på TV6 som jobbar på översättningsavdelningen. Herregud! Såhär går introlåten:

Som ni hör i refrängen sjunger de "Luckily there's a family guuuy", inte sant? Geniet på TV6 som valt att översätta sången har dock skrivit "Lucky är en familje-kille". Vadå Lucky är en familjekille? Det finns ingen Lucky i programmet. Jag har aldrig hört namnet nämnas, och jag har fanimej plöjt varenda avsnitt. Hur tänkte du, käre anställda, eller är du bara komplett fri från hjärnceller, din dåre? Sånt här kan förstöra min dag, huga.

Hooray

Oh really...

Buff

Goda nyheter för misärtörstande bloggläsare och bergslagsintresserade! Nästa helg ska jag hem till byn och tänkte passa på att slutföra min abrupt avbrutna bildsvit om Bergslagen, Sveriges mellangård, vars föregående inlägg kan skådas här och här. Det kommer bli vackert, det kommer bli tänkvärt, och ska nog få den mest livsglada handbollspajasen på knän och gråta blod. Men inte förrän nästa helg som sagt, jag har lite bilder att knäppa. Men bara så ni vet! Kom igen nu, det blir skoj.

Blabbermouth

Det gick ju lite såder, det där med att vara underground. Ca en halvtimme efter första inlägget så såg jag, när Emma satt på sin facebook, att hon i sitt statusfält (eller vafan det heter) att hon skrivit något i stil med "Tim har börjat blogga igen! Kolla in!!", så min plan gick om intet. Men vad gör väl det när allt kommer omkring, man dör ju inte av lite sällskap.

Vilket påminner mig om när jag skulle ta mitt körkort. Jag tassade på tå kring Manne för att inte låta honom få veta något, så jag en dag bara skulle dyka upp mjuggandes och säga "Ska du med på en tur!?". Jag drog valser hit och dit, jag skulle göra ditten och datten så jag kunde tyvärr inte komma förbi, och så vidare. Och jag var ytterst nära att lyckas! Cirka en vecka innan jag fick lappen så skrev jag upp, och Emma blev så glad. Så glad att hon skickade sms till alla hennes vänner (som till stor del även består av mina), samt uppdaterade fejjan med nyheten.

Jag hade sagt till ALLA mina vänner att inte säga något till Lars, men jag hade glömt Emma. Tre månaders lögnhalseri och tåtrippande, down the drain. Tack Emma.

Hört på jobb #17

I somras spenderade jag tre veckor på mitt älskade bruk. Tillståndet var där oförändrat, skulle man kunna påstå. During tisdagslunch diskuterades det bland annat väder:

- Faen vale blåste igår hölu!
- Jaefaen så inihelvete!
- Faen såg du inte björken vid Månstigen te? En tjock jäla gren hade blåst ned rätt på parkbänken inunder!
- Åfyfaen!! Tänk så hade nån jävel sutti där, han hade ju faen dött!
- Jaevesst! Så stor varen.
(enter tredje aktör i konversationen)
- Synd atte inte satt en neger under!
- Jae!! Eller en hel flock!
- De hade fåtten i huvve å dött!
- HÄHÄ!! Jafaen, synd.

Pedonesien

Satt på dasset och läste lite i min nya toabok, "Världens Flaggor", där, som namnet antyder, alla världens flaggor finns återgivna tillsammans med en liten faktaruta om varje land. Ni vet, folkmängd, exportvaror, storlek, etcetera. Där i avsnitten om Australien/Oceanien, skådade jag något häpnadsväckande. En liten, liten ö som heter Pitcairn Island. "Landet" har 50 invånare, och ligger (som cirkeln indikerar på bilden) mitt i stilla havet.

Jag fann det så fascinerande, att det bor femtio pers mitt i jävla havet mellan Sydamerika och Australien, att jag var tvungen att wikipedi- samt google earth:a det hela för mer info. Och vilken upptäckt jag gjorde på wikipedia! Det visade sig att sju personer på ön åkte dit för pedofili år 2004. Sju personer! På en ö med 50! Vilket fenomenalt pedofilratio. Jag är visserligen en idiot, men jag tror det blir 12.5% kiddyfiddlers på öjäveln, och ska man (som sig bör) ta med ett mörkertal på kanske en eller två pers till blir det till och med 15%. Herrejävlar, va?

Return of the mac #2

Joho ni! Jag tror baskemej att jag sakta skall smyga mig tillbaka här i min gamla håla. Men jag skall inte göra väsen av mig. Jag ska inte annonsera min återkomst någonstans, eller läcka till diverse vänner. Nej! Detta är en undergroundblogg från och med nu. Jag vill inte att någon skall läsa! Se det som bloggarnas svar på norsk nittiotals-BM. Ingen skall få läsa, ingen skall veta, endast jag! Bara för mig! Hähä!


Frågan är då varför jag inledde allt med "Joho ni!". Min bipolära person gör sig till känna. Håll till godo! Tack. Varsågod!

Baby Goodbye

Nej hörni nu lägger jag ner det här med bloggandet på obestämt framtid. Jag skriver alldeles för sällan, och när jag väl gör det blir det ju bara smörja. Tack ni som har läst, jag vet jag har en handfull trogna läsare där ute och ni har varit alltför snälla mot mig genom åren. Kanske återkommer jag i framtiden, jag tycker bara inte jag ska ha den igång när man inte sköter det bra, ni vet? Det är alldeles för mycket som snurrar i skallen för att jag ska kunna sköta även detta med gott samvete och gott resultat.

Tack för er tid. På återseende!

Valkyria

Jag såg Sarah Dawn Finer tralla på melodifestivalen nyss, jag. En riktig rugguggla det där, och jag kunde inte tänka riktigt klart,för det enda jag såg framför mig var... Ja, kolla in min illustration nedan och håll med; är det inte i detta element man egentligen föreställer sig henne?

Dolarhyde

Jag tror att jag på sistone spenderat osunt mycket tid på platser som inte riktigt "är jag". Vi har under lite drygt två veckors tid pysslat med en uppsats i skolan (därav min frånvaro som sagt), och jag har suttit i arkiv och bibliotek och bläddrat och letat efter info i timme efter timme. Manne var tidig i att påpeka detta genom att kalla mig "bög", "fjant" och så vidare.

Men jag kände själv att det började tära lite väl på mitt sinne, jag är inte direkt van i situationen. När jag blev införd av en kvinna i slutet ett rum, varpå hon lämnade lokalen och hämtade en STOR pärm med tidningar från 1925 och ett par bomullshandskar så leddes mina tankar osökt till den goa rullen Röd Drake. Hon lämnade mig ensam i rummet, jag slog upp pärmen och ville bara göra som psykopaten Francis när han var i muséet, och äta upp dokumenten.

Visserligen åt han bara upp en målning på 20x30 cm, men jag ångrade mig när jag insåg det omöjliga att förtära en hel årsupplaga av Bergslagsposten. Men jag ville verkligen.

Speaking of...

...Att vara hemma - jag beskådade det i särklass kanske mest smaklösa inom heminredning som jag skådat när jag var hemma hos mina vapendragare i Linde. Jag skulle sova över i Shirzads soffa en kväll, och Manne var på ingång för öl & umgänge. Vi beslöt oss för att spela honom ett litet spratt och släckte ned allt i lägenheten, tände doftljus all over the place (karln har nämligen ett helt skåp fullt av dom), släckte ned belysningen, satte på Marwin Gaye och satte oss i varsin ände av soffan.

Det skulle räcka för att iallafall göra Manne konfunderad för ett fåtal sekunder, vilket det såklart var värt. Helt plötsligt fick Shirre ytterligare en idé!
- Jag vet! Vi måste ha den här också!
Han tog ogenerat upp ett kvadratformat föremål och stoppade i kontakten till det.



Detta är alltså hans homeage till gud - En fyrkantig tavla föreställandes Mecka, med tillhörande regnbågsskimmer. Den passade ju onekligen in i syftet dock, man kan nog inte hylla gud på ett mer gay sätt.

Extended Absence

Hej på er! Självklart ska jag börja med att be om ursäkt för min förlängda frånvaro - jag har varit hemma i Hyttan i över en vecka och arbetat med en uppsats, och jag har emellanåt varit så stressad och jävlig så jag har bara stirrat in i väggen. Att hänga här har inte direkt varit första prioritet, och sen när väl helgen kom ville jag ju slösa bort den hos Manne och Shirzad och några buteljer. SÅ, där har ni fått er förklaring så ni slipper vara så jäkla otrevliga (Emma Borrfors!).

Pedigree Butchery

Kommer ni ihåg Pedigree-pal? Alltså reklamen för hundmaten, några spanieljävlar som sprang runt i slow motion och åt sin smaskiga köttsörja? Jag har suttit och tänkt på den hela kvällen nämligen. Minns ni hur de uttalade det? De sade inte Pedigree-Pääl, utan Pedigree-Paal. Pedigree uttalade de rätt, men Pal kunde de inte få till. Jag har surat de senaste timmarna tack vare dem, vilka jävla idioter, va? Uttalar det som om det var något nedrans sagan om ringen-språk. Pedigree-Paal! Bah!!

Toa? Lätt!

Jag förundras och blir lite avundsjuk på samma gång över en del personers lätthet inför vissa företeelser. Tidigare idag var jag i en av skolans pisserilokaler, ett rum med pissoar och toaletter som är avskärmade från resten av rummet med någon centimeters gipsskiva. Alltså ett toabås. Jag var helt själv där inne (ty annars vågar jag inte nyttja urinoaren) och stod och tvättade händerna, då en annan karl kom in. Han sprang in i ett bås, stängde dörren om sig och satte igång med en sjuhelvetes klossning. En riktig skitkaskad av ljudet att döma, ni vet det karakteristiska ljudet av kottar varvade med fisar. Lamslagen av häpnad spatserade jag sedan ut ur lokalen. Jag var tvungen att sätta mig utanför vid ett bord och låtsas läsa något för att få se hur herren såg ut när han var klar med sina smutsiga dåd (jag noterade inte hans utseendet vid inträdet). Berömvärt eller bara äckligt?

Snillen spekulerar

En liten parentes - tycker ni inte den andra ryssen från vänster är läbbigt lik Jonas Larsson?

Buskis

Idag var jag initiativtagare för uppspelandet av ett humorstycke mitt i stan, utanför Faluns nyaste och största fik faktiskt. Vi flanerade på stadens gator och torg och besökte diverste butiker, solen sken och kinderna var rödrosiga. Vi kikade in igenom fönstret till detta fik och såg att det var snudd på smockfullt, men vi tänkte ändå ge det ett försök och gå in och rycka ett bord. Vi begav oss mot entrén, då jag fick idén att bjussa kaféägarna på lite bananskalshumor. Jag skådade en stor isfläck och TJOFF så gjorde jag en Tore Eskilsson anno 1998 (för er obekanta med företeelsen innebär det att halka på en isfläck så till den milda grad att huvudet ligger vågrätt med fötterna i luften).

Jag hade händerna i fickorna så jag kunde inte ta emot fallet. Jag slog ned på isen och såg mig förvånat omkring, reste mig upp och tog mig för låret. Någon smärta var det faktiskt inte tal om, men jag låtsades för att kafébesökarna skulle sluta skratta och istället sätta kaffet i halsen och bjucka på lite medkänsla. Kollade inte på dem en enda gång, de skrattande fitterna. Emma var inte ett dugg bättre, hon kunde inte ens stå upp för att hon var så full av hån, så jag sprang runt hörnet och hon följde efter. Jag var full av skam. Vi gick aldrig in på fiket.

Benny har sedan gymnasietiden försökt göra klart för mig att jag är dålig på att gå. Indicierna börjar bli för många vid det här laget för att jag ska kunna fortsätta ignorera honom.

Firemill

Emma poppar Eldkvarns nya relativt frekvent, det har jag inget problem med. Lättlyssnad gubbajävelsmusik som är trivsam i bakgrunden. Men tillochmed ett band som detta gör mig irriterad till sist. Jag lyssnar på musiken och slås av tanken om hur jag hört det förut, jag tänker Lundell, jag tänker Winnerbäck, jag tänker, ja, Eldkvarn. Texterna som verkar romantisera något som varit i ungdomsåren, eller andra ljuva tidpunkter vid livet. Jag ska nedan improvisera en text som skulle kunna appliceras på vilken som helst av de artisterna.

När kaffet är slut
Och kasken tagit fart
Soleeen börjaaar ducka
På markeeen, är det bart

Vi haaade gått över ängen
Och flaaaskaaan, den var tom
Drickat, deeet stod mig dyrt
Men din byyyst, var så from

Och puuungen spräckteees av trädet
Som du kapat med din fars kniv
Åååh med bladet som du seeedan
Stack i Karo, din hund

Ja ni fattar, jag tror tillochmed ni vet hur man skall sjunga bara genom att läsa texten. Jag vet inte. Men jag tycker det är så svennerockklyshigt, dessa texter.

Kreml

Jag bokade tid på en av stans mer fancy-schmancy frisersalonger häromdagen, och idag var det dags för besöket. I högtalarna ljöd någon greatest panflöjts-hits (my heart will go on malde på när jag gjorde entré) och jag mötte min frisör, en nyanställd bosnisk herre som började i måndags! Han var riktigt trevlig, jag brukar vanligtvis inte ge mycket för frisörkonversationer, men det här var helt klart uthärdligt. "Klipp mig som idioten i den enfaldige mördaren!" sade jag, han hade ju ingen aning om vad jag menade och fixade en stilig ryssfrilla åt mig (se video för referens). Det gick dock att rätta till med vax, så nu är jag fin igen.

Melwin

Har börjat förfasa mig på sistone över mina föräldrars namnval. Jag brukar göra mig lustig över nyblivna (ett white trash-prefix kan ibland även vara på sin plats) ungföräldrars namnval. De nya, lite speciella namnen, som ändå förlorar sin säregenhet iochmed att så många nyutskitna ungskruttar heter så. Men Tim då? Det är ju inte särskilt ovanligt i min årskull, men kanske just av den anledningen. Traditionella 80-talistnamn är ju snarare Markus, Mikael och Rickard. Tim låter mer som ett ungt pars försök att ge sin unge ett coolt och hippt namn. Är jag 80-talets Cewin, Melwin, Marwin, Nova & Hästskit? Make no mistake, jag gillar mitt namn. Men jag kanske inte ska klaga så på alla andra iallafall. Å andra sidan finns det ju trots allt 80-talets prettonamn också, tex. Wilhelm.

If i was a rich girl

Blir inte ni också och undra över vad de gör med all cash?

Elementärt

Det här lilla klippet antar jag att ni alla har sett. Jag har iallafall sett den på flertalet bloggar, ofta med kommentarer såsom "äckliga ungjävlar!" och "därför vill inte jag har barn!". Det tycker jag är lite orättvist mot den lilla grabben, han gör ju bara helt rätt! Där har vi en unge som är helt införstådd i vad som gäller. Hans dumma bror säger ju fel, och då blir han rättad. Den lilla glasögonungen är den korrekta vokabulärens riddare, om inte annat dubbar jag honom till det. Vafan, hade min unge sagt nos istället för näsa skulle jag slån för örat och bussa hundarna på honom. Sådär säger man inte! Hade jag sagt, och så skulle jag ta fram hans lillebror istället. "Okej August, visa din dumma storebror hur man säger", sedan skulle storebrodern få sova fastkedjad i uthuset nere vid sjön. Så han lär sig.

Enter Sandman

Fyfan, inatt har varit en förjävlig natt, helt horribel rent ut sagt. Gick och lade mig kring elva-halv tolv tror jag, och vaknade mitt i natta. Jag kände hur jag var sekunder från att bli sängvätare, så jag rörde mig mot toan. På vägen dit så kollade jag på klockan och såg att den var kvart i fyra. Då jag hade planerat att gå upp klockan sju tänkte jag "fan vad najs! över tre timmars sömn till" och gick och lade mig igen efter uträttat behov.

En halvtimme gick. Jag kunde för allt i världen inte ligga bekvämt, jag vred och vände på mig. En timme gick. Jag började få ont i huvudet, det bultade lite lätt så att säga. Två timmar gick, jag stirrade i taket. Jag måste ju förfan somna, jag ska ju strax upp! Klockan blev sju, och klockan ringde. Fyfan! Huvudet bultade ännu mer och jag hade inte fått mig en blund. Jag ställde om klockan till åtta (vår föreläsning började nio), jag tänkte att jag kanske skulle få mig iaf en timmes sömn om jag sket i frukost och istället packade på mig lite frukt att äta i skolan.

Inte ett uns sömn. Klockan åtta mådde jag illa, huvudet bultade och jag ville slita ur mina ögon och sutta dom i toan pga. irritation. Jag tänkte OKEJ! Jag struntar i föreläsningen, jag får ta igen den på annat vis, jag måste få sömn. Så jag struntade i att försöka somna så fort som möjligt. Jag vaknade nu. Fyfan, allt för att jävlas.

Unendlich

Jag upplever fylla och bjussar på en gammal hit!



Godnatt!

Men in hats

Och en sak till. Varför i helvete har alla gubbar man ser på stan mössan såhär? ÖVER öronen! Det som man fryser mest om! Var det betingat med bögeri att ha mössan över öronen på 20-talet eller vad är det frågan om? Det är fult också. Mössan blir så hög.

Go bananas

Jag sitter i bibliotekets salar och läser ur min historiebok. Som sig bör i lokaler av detta slag sitter det här och där lappar sim informerar om hur man bete sig; "Please speak in a low tone of voice". Gott så. Det följs ganska bra måste jag säga, tills det kommer en herre och sätter sig i båset bredvid (man har som små bås där man kan sitta och läsa för sig själv här och där som sitter ihop två och två). Han sitter inte och tjålar eller gapar & skriker. NEJ! Han har med sig tyngre pjäser ändå, vi snackar haubits för min ömma hjärna.

Jag sitter och läser. Han slår sig ned. Allt är lugnt, jag noterar honom och läser vidare. Sen börjar det smacka och smaska. Riktigt kletigt ljud. SMACK!! SMASK!! Något enstaka stön mitt emellan. Den lilla dåren har med sig en bananjävel som verkar så god, så god. Jag läste om samma mening om och om och om igen men kom ingen vart för den där jävla typen satt och klafsade framför mig. Det måste fan ha varit två bananer, för en jävla tid tog det också.

Vi har alltså att göra med en som ägnar sig åt akademiska studier. Vad blir det av han, socioalarbetare, ekonomiansvarig, personalchef månne? Jag vet ingenting om det. Men han pluggar på högskolan och tuggar maten som ett dagisbarn. Fyfan. Jag blir tamejfan så JÄVLA FÖRBANNAD!!

Day of suffering

Ja Benny, JAG VET att du fyller år idag, men jag har bytt abonemang och det träder inte ikraft förrän nästa vecka så jag är inkapabel till kommunikation, så kom inte här och spela martyr.

Emma och afrikanerna #4

Reklamen på TV om SOS barnbyar går. Vi tittar.

"Lilla Mbukolk har förlorat sina föräldrar och sina vänner. Hjälp honom att..."
Emma: Men han kan väl ta en kokosnöt att tala med då. Som Columbus gjorde! Eller vad hett...
Jag: Columbus!?
Emma: Ja... eller vad hette han?
Jag: Crusoe?
Emma: Ja just ja... Som Crusoe gjorde.

Band aid

Vad duktiga ni är. Allt kommer bli bra nu. Tack för er hjälp.

Blonde on blonde

Det känns lagom inne att hata Blondinmongot detta dagar, så jag tänkte personligen hålla mig lite ifrån det - och låta någon annan göra det istället. Alla som är något insatta i (utsatta för?) mitt liv vet att jag läser historia. Idag fick vi en ny föreläsare som var fantastiskt bra på alla sätt, kanske den bästa hittills. Rolig och engagerande, precis vad som krävs. Iallafall, vi diskuterade definitioner på historia, och han kom in på spåret varför vi i västvärlden är besatta av historia i alla dess former, samtidigt som vi drivs av en besatthet att vara ungdomliga och ha det nyaste av allt. För att inte tråka ut er ska jag komma till saken. Manlig föreläsare, 50+:

- Och som symbol för denna besatthet av det nya och ungdomliga så kan vi ju ta... Ja, har ni läst hon Blondinbella?
Klassen; Jaae
- Ja, där har vi ett praktexempel. Hon måste ju tamejfan vara helt jävla dum i huvudet.

Och så hölls en kort utläggning anågende hennes förträffliga idioti. Jag njöt av att få höra detta på högskolenivå.

Motorized cart

Permobiler över jävla allt i den här stan. Och fyfan så de kör sen då! Det är ju förfan ett Deathrace 2000 här ute varje dag fast med en hop permobilfartdårar. Se vart ni kör era apskaft!

Old timers

Det är inte bara det föregående som jag tänkt på på sistone angående skolan. När man läser om den på daglig basis så dyker både den ena och andra tanken upp i skallen, så för att åter knyta an till mina unga år; Jag har tänkt på hur jävla gammal jag kommer låta när jag talar om min första skoltid för mina barn, fan tillochmed för min lillebror borde den känna stenålders. Alla i min ålder kanske inte hade det såhär, men så var det iallafall för oss (Jon-Erik med flera kan intyga).

Dagen började med att vi stod på led utanför klassrummet. Sedan kom vår lärare och vi skulle äntra salen, men först krävdes det hälsning. Alla skulle ta fröken i handen och säga godmorgon (tjejerna skulle även niga och killarna bocka artigt), sedan gick vi in och satte oss på mattan för morgonsamling. Där drog läraren igång med sitt piano och vi klämde i till någon melodi (oroväckande ofta någon psalm). Då och då fick man även höra något stycke ur bibeln. Samma sak på musiklektionerna, nästan bara tralleritrams och gudshyllningar.

Och idrotten sedan! Där var det raka led och marschmusik som gällde. Ett, två tre, fyr, fem, sex, sju, ått (som jag irriterade mig på att läraren sade ått). Håll takten ungjävlar! Samma sak de första trettio minuterna varenda jävla idrottslektion, hade man tur kunde man sedan få leka med några bollar eller ärtpåsar den återstående tiden. Jävla dynga.

Straight to hell, boy

I en föreläsning för inte så länge sedan ältade en snubbe hans första minne från skolan (vi snackar första klass på lågstadiet) - och det var inte den första dagen eller något sådant, utan första gången han svarade fel, riktigt fel. Och det stämmer faktiskt även för mig! Jag kommer inte ihåg första dagen eller ens den första veckan, men jag minns när jag svarade fel första gången, eller åtminstone första gången då jag satt och fick skämmas lite efteråt.

Det var strax innan jullovet, och vi satt i en cirkel som man så ofta gör. Vi hade lite frågestund och läraren frågade "och nu är det snart jul! och vad är det som händer kring jul"? Jag var en sån liten fittunge, jag svarade "Jesus Kristus föddes". Läraren tittade lite på mig och sade "Njaae... Jo det gjorde han väl, men jag tänkte på att det blir kallt och det snöar". Som jag skämdes. Läraren måste trott att jag kom från en frireligös familj och min vänner att jag var ett riktigt bibelmongo. Tänker jag efter så hade jag ju iofs rätt, det är ju trots allt Jesus, vår FRÄLSARE och GUDS födelsedag, så han borde inte käftat emot, den där läraren.

Men jag var å andra sidan ganska gudsfruktig som barn. Jag plöjde igenom barnens bibel åtskilliga gånger, och jag brukade drömma om att jag kollade upp i himlen och gud stirrade argt på mig, som att han hatade mig. Jag är ju iofs. inte döpt, så det bara lyste arvssynd om mig. Tack för den mor och far.

Dumburk

Kommer ni ihåg när man var liten och vilken grej teven var? Man hade scheman i huvudet över vilka dagar som de bästa programmen var på, och tevekvällarna kulminerade alltid klockan åtta. Det var då den bästa skiten gick. Tre kronor, Dr. Quinn, Doktor kan komma... Smörja som idag visas kring tvåsnåret på eftermiddagen, och som är snudd på olidlig att se på men som jag älskade då. MacGyver klockan sju på onsdagar... Åh den lyckan! Jag minns extra tydligt MacGyver som skulle vara på onsdagen den 28 september 1994. Det blev aldrig av, på grund av de extrainsatta nyheterna om estoniakatastrofen. Jag var så förbannad så jag låste in mig i mitt rum och surade tills jag somnade. Så viktigt var MacGyver för mig.

En stilstudie

Min kära sambo och jag har ofta diskussioner om våra platser här i hemmet. Jag är av den åsikten att jag inte tycker det spelar någon roll vart man ligger eller sitter, man får väl ta det som faller en in liksom. En hjärtefråga för mig har således blivit om positioneringen i bingen när det är sovdags. Jag får alltid sova längst in, mot väggen. Ofta lägger jag fram prepositioner om att kanske få byta sida, men hon säger blankt nej. Hon vill inte testa, ens för en dag! Underligt tänker jag, varför i allsindar vill man inte testa något så trivialt? Jo, för hon anser sig ha goda grunder för sitt (bokstavligen talat) ställningstagande. "Jo för när jag sover vill jag ha ena benet utanför sängen. Så har jag alltid sovit och det är mycket skönare". Gott så! Därför tänker jag delge er en iakttagelse som jag gjort de gågna fyra dagarna, söndag, lördag, måndag och tisdag. Håll till godo.














För att kunna sova skall benet alltså ska vara utanför sängen om man skall kunna sova ordentligt. Observera att den högra sidan, mot väggen är min.

Idioti #6

Fyfan vad jag vill stoppa dynamitgubbar i truten och bara spränga bort skiten. Har ni sett skivreklamen på TV nuförtiden? Jag har gått igenom en del i tidigare idioti-inlägg, men vafan det bara kommer mer och mer, skiten formligen suttas i ansiktet på en. Och vilken formidabel skit sedan! Jag trodde botten var nådd när Scotts kom upp i rutan och spelade lite hits från sin nya (första?) skiva. Hallå du gamle indian liksom.

Men sedan kom det riktiga jävla hånet mot människan som art. Bonde söker fru-albumet! Åhå tänkte jag, det var som attan, kan de sjunga? Det ska bli lustigt att få höra! Men icke, det är ju för fan en samlingsskiva med gamla goda kärleksballader. Alltså återanvända gamla godingar. "Ååh, Charlotte kommer över ikväll... Nu laddar jag för romans, jag vrider på min nya bonde söker fru-platta". Jag äcklas något så fruktansvärt över oss som tillåter något sådant. Det värsta är att den säkert också går asabra. Jag äcklas säger jag!

Global fussball nicht ok

När vi (Manne) ändå dillar genus kommer jag att tänka på oss i skolan, där vi har snackat mycket om just det och i synnerhet i samband med idrottslektioner. Hur tjejerna alltid är passiva och oftast inte vågar ta för sig under lektionerna, utan får stå åt sidan medan pojkarna får fritt spelrum för sin maskulinitet. Det i sin tur fick mig att tänka på min tid i skolidrotten.

Jag uppträdde närmast flickigt i det avseendet (triumf för Mannes teori om att jag är en flicka, lite också för Bennys om att jag är bög). Med så många hockey- och fotbollspelare fick man stå undan för att inte bli mosad av deras framfart, och i kombination med mitt ickeexisterande bollsinne var det bara att vika hädan. Detta var på högstadiet, men jag har klara och traumatiska minnesbilder från lågstadiets år att komma med som jag tror påverkade på min passivitet i idrottssammanhang.

Min farfar uppmuntrade alltid mig till att starta med någon sport som liten. Jag härstammar i rakt nedstigande led från stolta Olssonska idrottsutövare, så jag fann det lite skamligt att avvika från traditionen. Både far och farfar spelade hockey och fotboll, och hade tonvis med medaljer och troféer från unga år - inte bara från ovan nämnda sporter, utan från friidrottsgrenar och sådana galenskaper också. De enda medaljerna jag hade i mitt rum (förutom simmärkena som sträckte sig till silverfisken, inte ens simning var jag duktig på) var de jag fått ärva från farsan och hans far.

Så en gång skulle farfar ta med mig på fotbollsträning, min första. Kanske skulle jag äntligen bli frän och kunna snacka matcher och träningar i skolan? Jag kom dit vettskrämd och minns att vi skulle dribbla runt med ett gäng bollar, och om vi blev av med den skulle vi ställa oss och kicka med den en stund. Jag hade aldrig lyckats kicka en boll på stället i hela mitt liv, knappt ens försökt. Jag blev självklart av med bollen hela tiden och fick stå och försöka kicka den. De duktiga stod i sin klunga och fnissade åt mig. Efter den övningen skulle vi köra väggpassningar. Vi sprang två och två och passade bollen fram & tillbaka, för att till slut skjuta mot mål. Mina passar nådde knappt fram, och jag sköt uanför målet.

Jag var så full av skam, vem trodde jag att jag var! På väg till omklädningsrummet gick jag lite före, och den lilla fittan Hietala kastade grus på min rygg. "Fan vad dålig du är!" sade han. Jag for hemåt och åkte aldrig på någon träning igen. Så jag höll mig till mitt skelettsamlande och modellplansbygge. But i guess i turned out ok? Jag hade ju kunnat bo i Linde. Fattat om jag hade blivit en av handbollsfitterna. Huga.

Words of wisdom (Manne orerar)

"I regel tycker jag allt kvinnoförnedrande är av godo"

Pulitzer

Detta kallar jag prefix! Succé-Alling. Va! Vilken grej va? Jag ser fram emot nästa vecka, vem får vi se då? Fatta Fiasko-Carl-Jan, Usel-Isabella! Jag vill ha mer! High-five, rubrikmakare. Ni beskriver med så få ord en människas egenskaper.

Lägesrapport #2

Vidare har det varit en riktigt usel helg. Jag har varit (och är) förkyld så djävlar innåthelvete, och natten till igår kunde jag inte sova för att jag låg och skakade av feber. Frysandes och darrandes, ni vet sådär så man inte ens förmår sig gå upp och ta en alvedon. Förfärligt! Hade man kunnat leva på snor hade jag nog kunnat föda hela Burundi tamejsaten. Jag har snytit och sprayat nästan så till den milda grad att det nog är 50/50 blod & snor som kommer ut. Det är så min helg varit. Blod, svett och snor.

Lägesuppdatering

Att det har varit jul tror jag ni har noterat så det avstår jag från att nämna, likaså nyheten om det nya året. Jag tror ni alla vet ungefär vad jag gjorde då, så jag tänker inte ens göra en ansats till att berätta. Ni vill det? Kör till då.

Inga konstigheter, så fort jag kom till glesbygden ett par dagar innan dopparedagen så åkte jag till mitt familjehem. När jag väl öppnade dörren stod (som vanligt) mina föräldrar på lur och slog mig i huvudet med en krocketklubba. Jag slocknade såklart. Vidare rullade de in mig i en matta, mulade in mig i Avanten och körde mig till sommarstugan i Dyltabruk, där de kedjade fast mig i en stol (a'la George Clooneys i Burn after Reading) och smetade in mig med lutfisk. De lämnade självklart stugan, och jag fick sitta i stolen i totalt mörker ända fram tills på julafton.

Den 24:e kom de med ett rött paket (innehållandes Onkels Gammeldags Jul, som traditionen bjuder), de klädde av mig naken och silvertejpade fast julskinkor i alla mina lemmar. Jag fick en minut på mig att springa rätt ut i skogen innan de släppte hundarna på mig. Och som jag sprang! Katetern jag haft de där dagarna (vänligt nog placerad på huvudet, som en liten plasthatt) sprack när jag sprang igenom buskagen, det var piss och skit formligen överallt. I öronen, på bröstet, axlarna, knäna, pungen. Som vanligt stod farmor och farfar vid den lilla utbygdsvägen och väntade med bilen, och de skjutsade mig i ilfart till Emma och hennes familj i Löa. Där drack vi glögg.

Hoppas ni haft det bra! Det är skönt att det är ett helt år kvar tills nästa jul, som folk brukar säga.

2009

Benny sade det i kommentatorsfältet!

"Hej hopp då var juluppehållet slut och då är det väl dags att börja blogga igen va?

Benny"

Och ja, jag är väl manad att hålla med. Jag säger som MNK-Patrik: Äejnu köer vi