Walk

Jag har börjat komma fram till en lösning till ett av mina stora problem i vardagen; gången. Mer än nödvändigt så leder mina promenader till snubbel och fummel över trottoar och isgata. Det behöver inte ens vara något hinder när jag tänker efter, det räcker med slät asfalt eller grusväg av standardsnitt för att jag ska lägga krokben för mig själv. En del i problemet kan vara att jag är kobent, samt att fötterna pekar inåt i en nästan rät linje (vilket gärna under mjugg påpekas av vänner och sambo), men jag har börjat komma på en annan lösning än avancerad rekonstruktiv kirurgi: att gå långsamt.

Jag går alldeles för snabbt i vardagen, av den enkla orsaken att jag tycker det är så jävla tråkigt att promenera. Kanske inte just företeelsen promenix i sig, utan för att det är en så trist transportsträcka. När jag går i vardagen så rör jag mig endast mellan hem, skola, affär eller bibliotek. Det är förbannat TRÅKIGT och jag vill förkorta promenadtiden så gott jag kan, även om det är på bekostnad av svett och häftig andning. Samtidigt tycker jag att promenera är fantastiskt roligt. Om man är på okänd mark och ser nya saker, förslagsvis utomlands, så är ju det roligaste man kan göra att bara gå runt och kolla läget, lizom bah. Men nu är jag ju inte utomlands eller på okänd mark.

Så efter noggrant utprövande av gångstilar så har jag funnit min stil; den långsammare gången. Jag lär mig den fortfarande, it's no easy transition, men jag är på väg iallafall. Även om det går långsammare.