When in Vietnamn

Jag skrev ett inlägg för länge sedan om felsägningar som jag hatar och föraktar. Idag hörde jag ett nytt på radion som jag glömt bort att jag hatade, men som jag blev ack så påmind om idag - det var en dåre som ringde in till Christer i P3 och skulle säga Vietnam, men som sade Vietnamn. Hm, lustigt din pajas, brukar du skriva det med N i slutet också eller? Det i sin tur fick mig att associera till ett annat land som folk brukar uttala råidiotiskt - Egypten. Hur många gånger har man inte hört folk säga Egyptsien? Egyptsien!? Vafan?

Hört på jobb 12#

- ...Ja, å vafaen, negrerna har ju inge här å gö!
- Ja de får faen inte klaga på när man kallar dom negrer & svartskallar, de valde ju att komma hit!!
- Man borde bygga nån stor ishall uppe i Norrland &...
- ...Jae! I Wilhelmina älle nå!
- Jae i Wilhelmina! Sen bygger man en stor hockeyarena som de får boe i.
- Hähä ja! Sen får de skotta snö hela dagarna!
- Ja faen! Så får vi se hur de gillart, att få bidrag när man skottar massa snö!
- Jaevisst! Då göre ju iallafall rätt för sej!
- Hähä
- Höhö

Fruitcake

Farsan har låtit en kiwi ligga i matsalen på jobbet i över en vecka för att den skulle mjukna lite, "den är för sur". Det måste vara bland det gubbjävligaste jag kommer på, att låta frukt ligga att bli unken för den blir godare då. Inte heller enbart kiwisen drabbas, det är likadant med bananer och mandariner. En banan är som godast när den börjar bli ordentligt brun på skalet, och en mandarin när den är mjuk och smakar unk. Jag förstår inte. En frukt är inte som vin you know.

Tid är relativt

Igår när jag gick hem ifrån bussen så slog det mig hur mycket jag hatar långsamhet. Jag knallade på, och halvvägs hem så började jag komma ifatt en medelålders man som lunkade på framför mig. Och inte var det konstigt att jag kom ifatt honom, för jävlarimej vad långsamt han gick - minst hälften så fort som jag, och jag har inte en överdrivet snabb gångstil. Då slog det mig hur mycket jag hatar att saker och ting går långsamt.

Som det där med att gå. Om jag är på väg hem från bussen vill jag ju så snabbt som möjligt komma hem, så då går jag ju inte med snigelfart, slösa bort sin dag på att gå liksom. Eller en sån sak som när jag beställer skivor och det ska ta 2-3 dagar, och det tar 2-3 veckor istället - Jag blir alldeles vansinnig och kokar inombords. Eller kanske den gången då jag liftade med farsan efter jobbet, och han skulle mellanlanda vid affären för att handla lingonsylt, blodpudding och Aftonbladet. Tre föremål alltså. Vi kom dit fyra, och kvart i fem kom han ut igen, "Jag träffade han du vet *valfritt fånigt gubbsmeknamn* och tjålade lite". Efter tjugo minuters väntan hade jag börjat slå mig lite på låret, för att sedan efter 30-40 minuter ha slagit dän handskfacket (det är en Avant från -84 köpt för 4000 kr, men ändock). Jag är ett barn.

Sitting Pig

Jag kom och tänka på en väldigt rolig anekdot från min barndom som fick mig att skratta idag, den var nästan filmisk på något sätt. Ni vet när man ska introducera en karaktär i en actionrulle t.ex, så kan man ju börja med att han kommer insladdandes med sin raggarbil och stiger ur. Kameran börjar sedan från fötterna (man ser hans fräna boots), och sedan uppåt. På vägen upp ser man hur han tar sig på kuka och vid huvudet stannar den. Karaktären spottar & säger något, kanske "Cock-yeah, hellbastard" eller liknande - Då vet man alltså att personen är rätt så vild av sig, han handlar efter eget sinne och säger vad han tycker. Vad får man veta om personen jag ska berätta om nu?

När jag var liten (vi snackar 5-6) så sparkade jag fotboll i min trädgård. Rätt vad det var så sparkade jag ut den på vägen, så jag fick springa ut och hämta den. När jag kom upp ur diket så bromsade det in en kille med sin cykel så gruset sprutade, ett riktigt dammoln blev det. Cykeln var frän och 3-växlad med spindlar & deras nät målade på ramen. Snubben skulle visa sig vara ett år äldre än mig, men det roliga var att han kom där inbromsandes med en fjäderskrud på sig - en sån som en riktig indianhövding har. Jag minns inte riktigt, men jag tror han hade nåt matchande gult indianställ på sig köpt på någon leksaksaffär eller så. I sin väska med indianförnödenheter hade han gröngölingarnas handbok som han köpt ifrån Kalle Anka & CO. Där han hade lärt sig massor utav trix (i den boken finns ju faktiskt allt) som en indian skulle kunna behöva. Det var mitt första möte med min vän Rickard.

Musikanter

Det finns ett band som till min totala oförståelse är omåttlig populärt och omtyckt, rentav kreddigt. Det som enligt min åsikt är det mest mediokra jag kan komma att tänka på i hela världen; Foo Fighters. Jag och Manne diskuterade det för inte så länge sedan, hur pass mediokra de är, för det ordet är verkligen pricken över i:et. De är inte dåliga, de är inte bra. De har inga minnesvärda riff (eftersom det bara är några ackord hit och dit) eller refränger. De förmedlar ingen känsla, de är varken glada eller deppiga. De bara är. Totalt mediokert, och därför ett under att de rönt så stor framgång. Nog för att Dave verkar vara en skön snubbe, but still...

På tal om musik, så satt jag för övrigt igår kväll och lyssnade igenom Fas, Deathspell Omegas senaste. Jag kom då på det, att det var SÅHÄR jag trodde att hårdrocken skulle låta när jag såg planscher på massa läskiga band när jag var liten (som i själva verket spelade låtsashårdrock a'la Accept med tillhörande arga smurfen-sång). När man såg omslaget till Maidens Fear of the dark så vågade man knappt fundera på hur musiken skulle låta eftersom omslaget i sig var så otäckt. Det var ju själva verket tralligt och glatt, men när jag lyssnar på Fas så låter det precis som jag trodde som liten. Det är kolsvart, ont och stundtals knappt lyssningsbart. Jag älskart!

Arne

I helgen blev jag bjuden på bio av min snygga tjejs föräldrar, vi skulle betrakta den nya svenska storfilmen Arn. Eller tja, storfilm & storfilm, i USA hade en film med Arns budget säkerligen blivit kallad för independentrulle, men ni fattar. Den bekräftade dock bara det som jag alltid sagt om svenska rullar, må budgeten vara på trehundra miljoner eller trettio tusen. Nämligen;

• Dialogen kan inte verka naturlig. Det går bara inte. Är det det jävla dramatenarvet som solkar ner filmmediet också? För jag tror inte ett ord på vad ni säger, högtravande jävla pajaser.
  


• Barnskådisar borde föras till giljotinen.
  


• Action går inte att få till. Där spelar det ingen roll om svenskar skulle ha 3 miljarder att göra film för, det skulle ändå bara bli som nåt jävla Ronja Rövardotter-slag.
  

I övrigt var det intressant att få reda på att det var en svenne som besegrade Saladin..... Hah! Jag visste väl det krävdes en arier fört.

Cool & the gang

Under arbetet idag kom jag att tänka på när min transformering till vekling började. Inte vekling till muskelmassan sett (det har jag ju alltid varit), utan till min person. Jag drar linjen vid 12 års ålder, eller rättare sagt då man går i sjätte klass. Då var man helt plötsligt störst, och alla ens ett år äldre kamrater var borta. Det var alltså viktigare än någonsin att passa in i det nya tuffa gänget, då det gamla som sagt försvunnit.

Jag hade alltid haft lätt för att skriva och läsa, men i motsats till förut var inte det tuffa gänget tuffa på det viset - Störst, starkast fast OCKSÅ bra i skolan. Nu skulle man komma istället för sent till lektionerna, gärna skolka lite då och då och inte kunna svara rätt när lärarna frågade en saker (då var man ju ett stud). Så jag började med flit att stava fel på våra glosläxor, jag kom alltid för sent till första lektionen på dagen och jag var med och slogs på rasterna. Så mycket råg i ryggen hade man! Otroligt idiotiskt och svagt men man var ju bara ett barn, och barn är ju som bekant dumma i huvudet.

Human Intelligencedeficiency Virus

Idag lyssnade jag på Christer i P3 på jobbet. Temat för dagen var hypokondri, och folk fick ringa in och delge lyssnarna sina historier om inbillad sjukdom. Det fick mig osökt att tänka på när...

... Jag var 13-14 och hade precis kommit in i puberteten, just vid den tiden då man började låta lustigt och få ett hårstrå här och där. Jag hade också noterat att jag hade fått ömma nipples, de var liksom lite knöliga - nåt som alla upplever då det hör till utvecklingen, men jag var självklart övertygad om att jag hade fått bröstcancer. Ve och fasa, jag var ju bara 13 år, kille och hade bröstcancer. Vilken skit va?

... Eller när Benny i gymnasiet hade grav HIV-ångest. Nej, han hade inte vart på Club Sylvester och besökt gloryholeavdelningen med Jéan och Bruce, ej heller vart på Aya Napa - Han hade druckit ur samma glas som en Thailändare på en fest. Man försökte försökra honom om att det inte sprids via saliv (eller Thailändare för den delen) men han var otröstlig. "Men tänk ifall hon hade munsår!?!?!?" Jag minns inte hur långt han tog det, men det pågick iallafall minst ett par veckor. Mycket roligt.

Vietcong

Medan jag skruvade och pillade på jobbet idag kom jag och tänka på Manne och hans kroppsliga övertag gentemot mig. Det har jag hört sedan barnsben, att jag är vek och måste sättas på plats. Men så kom jag att tänka på ett flertal incidenter som påvisar hans uselhet - hans oförmåga att kunna befinna sig över 1.5 meter utan att börja skrika som en flicka.

Jag drar mig till minnes när vi sommarjobbade på bruket och vi skulle klättra i stegar för att måla ett stort hus. Manne (den starke) fick alltid stå längst ner och måla medans jag stod uppe på stegen. "Ditt liv är inte värt något så det gör inget om du ramlar ner!" brukade han säga, men när det var vingligt eller jag fick sträcka mig långt så blev Manne orolig och sade att "var försiktig så du inte ramlar!!" Lustigt tänkte jag, mitt liv som inte var värt något, men så informerade han mig ju såklart direkt efter att "Det blir så mycket pappersarbete om du skulle dö." Det gäller att vara helgarderad!

...Eller när vi var i Stripa och sprang runt på de gigantiska stenhögarna. Jag och Abbot körde på i turbofart högst där uppe, medan Manne gick och kröp sinsemellan (det var ju så högt!!) så man fick vänta in pojkstackarn. Jag nämner detta av den enkla anledningen att jag vill peka på att Manne också är ganska usel. Tänk bara om vi skulle bli jagade i djungeln av FNL och var tvugna att springa över ett stup på en ranglig bro hööögt upp. Då skulle Manne behöva stanna och krypa (och dö), medan jag springer och överlever.

Costner

Jag och Benny brukar ofta diskutera olika folkslag och deras attribut - och då menar jag inte folkslag som i samer, kineser eller smålänningar (osv) utan betydligt mindre målgrupper. Till dessa hör bland annat kärringar med tattig baj (pga illasittande byxor), fula hårdrockare, negrer med läderkeps, och så vidare.

Men så kom Benny på den allra konstigaste av dem alla - Torgindianerna. Ni vet precis vilka jag menar, de som återfinns med långt hår och fjäderskrudar i alla större städer (även i Bergslagen under tex. Kopparbergsmarken), krängandes nån CD med panflöjtscovers på Celine Dion eller ABBA. De är ju ett välkänt fenomen som egentligen inte behöver någon närmare presentation, men som jag ändå finner otroligt intressant - frågorna tar aldrig slut. Vilka är de? Vart kommer de ifrån? Hur bor de? Är de Appache eller Cherokee? Hur många skivor säljer de egentligen? Finns det ens svar på dessa frågor? Om ni vet något så hör gärna av er.

Attlingar

Nu är den här! Skivan som alla väntat på, skatan Eva Dahlgrens senaste släpp - "Petroleum och Tång"! Kommande releaser från Sveriges skitelit att vänta på; Mauro Scocco - "Hej du fitt-Jöns" och Peter LeMarc - "Plutonium & Porr". Det blir en het skivvår sanna mina ord!

Bandaid (Hört på jobb #11)

- Due Tim, spelar inte du nå musik! Hade inte du trummer!?
- Jofan det har jag allt.
- Vafaen spelar durå! Sån här jaevla Augustibullerpunk älle!? Va?
- Nej inte direkt kanske... Lite allt möjligt men gärna fort och argt, fast inte nån punk direkt...
- Vafaaen äre dårå? Sån här jaevla hävvy mätall eller?
Enter gubbe 2:
- Javafaen! Som de här... Va heter de...
- De däir sminkade jävlarna!
- Ja Justfaen! Kiss! Som bara skriker och slår på instrumenten, man hör ju faen inte va de sjunger!
- Näe!! Jaevla oväsen!!
- Hähä å så ser de ju ut som kärringar!
- Höhö
- Jaevla skit

Vy från en Saab

Jag och Jon-Erik hade en stilla åktur i bygderna häromsistens, ni vet när vi var och gjorde vårt lilla Packat & klart-reportage ifrån Stråssa. På vägen dit passade jag på att ta fler bilder, för att ge er ej insatta en lite klarare bild av Bergslagen. So here goes;





Det första av värde vi ilade förbi innan vi kommer till min by, Guldsmedshyttan, är det lilla värdshuset längst vägen i Fanthyttan ("Ät som ingen annan - kom till Kopparpannan!"). Gränsen mellan dessa två byar brukar jag dra ungefär vid Antikhandeln, där du kanske kan finna en gammal bondepraktika eller ett bordsben. Strax därefter passerar man de överdimensionerade växthusen (vi snackar fotbollsplaner), som är värda att notera då de ligger ett stenkast från mitt hus. Dit kunde man gå när man var liten och köpa en påse tomater till mor. De demonteras dock nu, som ni ser av bilden. Vill ni hyra lägenhet finns det alldeles i närheten också.





Vill ni åka skridskor när ni kommer hit går det alldeles utmärkt! Det gjorde jag senast 1999, då jag for in i sargen med hög hastighet och bröt min underarm. På en idrottlektion hade vi en form av stafett, då man vid sargen skulle göra armhävningar och sen åka tillbaka. Läraren skrek "armhävningar Tim, armhävningar!" men det värkte så jag lät bli. Vid ishallen brukar jag dra gränsen mellan Guldmedshyttan och Storå, där min gamla högstadieskola ligger. Där fick man slag i magen om man var klen, ful, bög, plugghäst, ogillade Volvo eller trängde sig före i biljardkön. I Storå finns det självfallet också lägenheter för den som är intresserad, och i närheten ligger Storå grill.

Detta var lite om vyer i byarna, upplevs självfallet bäst om ni åker själva och tar er en titt. Om ett par dagar ska jag visa er lite hur det ser ut på mitt jobb också. Det blir väl skoj, va?

Potatohead (Hört på jobb #10)

- Olsson, faen va potatäs du har mäle!
- Jamen faen det äju bra han harä!
- Vadålå?
- Jomen dä äju mycket stärkelse i potatis, dä ä bra för kuka!
- Ja, då får han aldrig nern!
- Höhö
- Hähä

Legolas

Inatt drömde jag mig tillbaka ett par år, jag var kanske 7-8 eller så. Jag lekte med mina kompisar i skolan, Ronheim, Jon-Erik, Hirvo och gänget. Som i gamla dagar, så fröjdefulla vi var!

Men i sanningens namn stod jag inte ut att leka med mina vänner som liten, annat än när vi spelade fotboll och hade andra gruppaktiviteter för oss. Jag minns särskilt hur överjävligt det var att bygga med lego med grabbarna - De fattade ju inte ett skit. Hur fan kunde man blanda pirathattar och lasersvärd? Eller ekerdäcken till riddarnas vagnar och vingarna till rymdskeppen, för helvete? Each to his own, man blandar inte rymd och riddare eller brandmän och pirater, det var hemskt. Den enda som kunde det något sånär var Lill-Rickard Jansson. Han blandade måhända friskt men hans kreationer var mycket inspirerande!

Hemskt var det också när man väl skulle leka med det man byggt. Medans de for omkring och ville krascha med sina rymdskepp/piratbåt/riddarhjälm-saker så spektakulärt som möjligt in i väggar satt jag och ville ha handling och intrig (Jag minns Manchu som vandrade i bergen en dag och plötsligt trillade i ett hål och frös till is - För att sedan vakna upp 500 år senare in i framtiden! Spektakulärt!). Jag fick leka med mina yngre kusiner och säga åt dem vad de skulle säga och göra med sina gubbar - med mina jämnåriga blev det bara anarki. Herregud.

Svenska Järnvägar

På väg till och från nedan nämnda nyårsfirande så for jag med tåg, det är ju trots allt så bekvämt, inte sant? Mycket lättare att slå sig till ro och ta en tupplur eller bara breda ut sig och mysa med en tidning eller bok än i en svettig buss, (som är packad till bristningsgränsen med öldrickande & högljudda idioter) har jag alltid trott precis innan mina färder. Men det är tamejfan helt omöjligt att ta sig till sin destination via tåg utan att öppna portarna till the realms of vansinne.

Redan några stationer in på min färd söderöver så skedde det. I Skövde hoppade en ung man på, jag skulle tippa att snubben var i min ålder, 22-23 eller så. Hans mage hade stor spännvidd och hans odör var frän och underlig såsom man väntar sig av tjockisar, ni vet. Givetvis hade han sitsen bredvid mig. "Får man slå sig ner?" undrade han med tjocka chipsätar-rösten. Självklart fick han det, och när han slagit sig ner hivade han upp sin laptop vilket jag såklart fann lugnande (då slapp jag ju konversera med honom). På åkte datorn, och gissa vilken TV-Serie han kollade på, från Skövde till Göteborg. GISSA säger jag! Mmm-mmm, just det - En fyra för tre. Så jag fick sitta bredvid en tjock yngling med påträngande odör som avnjöt en Göran Gillinger och Lina Perned-bonanza i ungefär två timmar.

Hemåt var det en annan visa, sällan har jag önskat mig ha en avsågad hagelbrakare i packningen som då. Jag hade slagit mig ner (trött sedan aktionerna dagen innan) och dragit min ulltröja över mig för lite värme under tuppluren, SOM JAG HADE PLANERAT. Ungefär två minuter in i färden börjar det. Ungar. Ända till Falköping stod jag ut med ungar som SKRIKER åt allt och SKRATTAR åt ingenting, med föräldrar vars ända handlingskraft bestod i att flina och säga "Visst är det skoj att åka tåg barn, va?". Mina öron sved, min hjärna led och jag kved åt gud att få det att sluta.

...Vilket det som sagt gjorde i Falköping. Tvivlen om guds existens var som bortblåsta och saligheten började infinna sig, även fast den försvann lika snabbt som den kom. Snett mitt emot mig (där barnen suttit tidigare) tågade en man in med (av mig förmodad) någon form av Cerebral Pares och satte sig. Jag blev självfallet nervös och obekväm som vilken svensk fegis som helst när sådana situationer uppstår och började vrida på mig. Personen ifråga satt sen och lät hela vägen från Falköping till Örebro. Jag sov inte en blund och hela vägen hem från Göteborg önskade jag bara att vi kunda spåra ur.

Sylvester

Jag spenderade den sista dagen av 2007 och de två första på 2008 år nere i Sveriges framstjärt Göteborg med Benny, Jerri, Jon-Erik, Dan Redlös och hans kvinna Linda. Glädjeämnena var många och jag hade en nice weekend mitt i veckan, så att säga. Benny utvecklade som vanligt nya spännande drag av psykopati (pekade inte handtaget på kastrullen MOT väggen tidigare idag?) och Jon-Erik for som vanligt stressat ut och in, fram och tillbaka och hit och dit så man inte hann få grepp om honom.

Jag själv hade dock liten koll, som sig bör när liten man äntrar stor stad. Helt plötsligt tycker jag inte längre det är idiotiskt att djur kan dö av stress, när jag själv håller på att förgås bara genom att ta mig från en punkt till en annan. Det känns konstant som om jag rör mig någonstans, fast jag har ingen aning om hur eller vart, bara att jag rör mig - fast det samtidigt känns som om jag står still eftersom jag inte känner igen något. Eller som Benny sade; "Det låter som en metafor om livet". Kanske? Jag tycker det låter som något som den där jävla idioten Edeljung skrivit. Klåpare.

Return of the mac

By request of Benny Bloggläsarn ska jag ursäkta mig för att jag inte skrivit på ett par veckor. HAH! Sällan. Jag skrev inget innan vinterledigheten på grund av hektisk- och trötthet, och ingenting under ledigheten p.g.a lathet. Så är det. Nu har mitt sinne dock börjat piggna till efter det komaliknande tillstånd som jag glidit in och ut ur under den senaste månaden. Kul att se er igen! Hoppas det är ömsesidigt.