Svenska Järnvägar

På väg till och från nedan nämnda nyårsfirande så for jag med tåg, det är ju trots allt så bekvämt, inte sant? Mycket lättare att slå sig till ro och ta en tupplur eller bara breda ut sig och mysa med en tidning eller bok än i en svettig buss, (som är packad till bristningsgränsen med öldrickande & högljudda idioter) har jag alltid trott precis innan mina färder. Men det är tamejfan helt omöjligt att ta sig till sin destination via tåg utan att öppna portarna till the realms of vansinne.

Redan några stationer in på min färd söderöver så skedde det. I Skövde hoppade en ung man på, jag skulle tippa att snubben var i min ålder, 22-23 eller så. Hans mage hade stor spännvidd och hans odör var frän och underlig såsom man väntar sig av tjockisar, ni vet. Givetvis hade han sitsen bredvid mig. "Får man slå sig ner?" undrade han med tjocka chipsätar-rösten. Självklart fick han det, och när han slagit sig ner hivade han upp sin laptop vilket jag såklart fann lugnande (då slapp jag ju konversera med honom). På åkte datorn, och gissa vilken TV-Serie han kollade på, från Skövde till Göteborg. GISSA säger jag! Mmm-mmm, just det - En fyra för tre. Så jag fick sitta bredvid en tjock yngling med påträngande odör som avnjöt en Göran Gillinger och Lina Perned-bonanza i ungefär två timmar.

Hemåt var det en annan visa, sällan har jag önskat mig ha en avsågad hagelbrakare i packningen som då. Jag hade slagit mig ner (trött sedan aktionerna dagen innan) och dragit min ulltröja över mig för lite värme under tuppluren, SOM JAG HADE PLANERAT. Ungefär två minuter in i färden börjar det. Ungar. Ända till Falköping stod jag ut med ungar som SKRIKER åt allt och SKRATTAR åt ingenting, med föräldrar vars ända handlingskraft bestod i att flina och säga "Visst är det skoj att åka tåg barn, va?". Mina öron sved, min hjärna led och jag kved åt gud att få det att sluta.

...Vilket det som sagt gjorde i Falköping. Tvivlen om guds existens var som bortblåsta och saligheten började infinna sig, även fast den försvann lika snabbt som den kom. Snett mitt emot mig (där barnen suttit tidigare) tågade en man in med (av mig förmodad) någon form av Cerebral Pares och satte sig. Jag blev självfallet nervös och obekväm som vilken svensk fegis som helst när sådana situationer uppstår och började vrida på mig. Personen ifråga satt sen och lät hela vägen från Falköping till Örebro. Jag sov inte en blund och hela vägen hem från Göteborg önskade jag bara att vi kunda spåra ur.