Men in hats

Och en sak till. Varför i helvete har alla gubbar man ser på stan mössan såhär? ÖVER öronen! Det som man fryser mest om! Var det betingat med bögeri att ha mössan över öronen på 20-talet eller vad är det frågan om? Det är fult också. Mössan blir så hög.

Go bananas

Jag sitter i bibliotekets salar och läser ur min historiebok. Som sig bör i lokaler av detta slag sitter det här och där lappar sim informerar om hur man bete sig; "Please speak in a low tone of voice". Gott så. Det följs ganska bra måste jag säga, tills det kommer en herre och sätter sig i båset bredvid (man har som små bås där man kan sitta och läsa för sig själv här och där som sitter ihop två och två). Han sitter inte och tjålar eller gapar & skriker. NEJ! Han har med sig tyngre pjäser ändå, vi snackar haubits för min ömma hjärna.

Jag sitter och läser. Han slår sig ned. Allt är lugnt, jag noterar honom och läser vidare. Sen börjar det smacka och smaska. Riktigt kletigt ljud. SMACK!! SMASK!! Något enstaka stön mitt emellan. Den lilla dåren har med sig en bananjävel som verkar så god, så god. Jag läste om samma mening om och om och om igen men kom ingen vart för den där jävla typen satt och klafsade framför mig. Det måste fan ha varit två bananer, för en jävla tid tog det också.

Vi har alltså att göra med en som ägnar sig åt akademiska studier. Vad blir det av han, socioalarbetare, ekonomiansvarig, personalchef månne? Jag vet ingenting om det. Men han pluggar på högskolan och tuggar maten som ett dagisbarn. Fyfan. Jag blir tamejfan så JÄVLA FÖRBANNAD!!

Day of suffering

Ja Benny, JAG VET att du fyller år idag, men jag har bytt abonemang och det träder inte ikraft förrän nästa vecka så jag är inkapabel till kommunikation, så kom inte här och spela martyr.

Emma och afrikanerna #4

Reklamen på TV om SOS barnbyar går. Vi tittar.

"Lilla Mbukolk har förlorat sina föräldrar och sina vänner. Hjälp honom att..."
Emma: Men han kan väl ta en kokosnöt att tala med då. Som Columbus gjorde! Eller vad hett...
Jag: Columbus!?
Emma: Ja... eller vad hette han?
Jag: Crusoe?
Emma: Ja just ja... Som Crusoe gjorde.

Band aid

Vad duktiga ni är. Allt kommer bli bra nu. Tack för er hjälp.

Blonde on blonde

Det känns lagom inne att hata Blondinmongot detta dagar, så jag tänkte personligen hålla mig lite ifrån det - och låta någon annan göra det istället. Alla som är något insatta i (utsatta för?) mitt liv vet att jag läser historia. Idag fick vi en ny föreläsare som var fantastiskt bra på alla sätt, kanske den bästa hittills. Rolig och engagerande, precis vad som krävs. Iallafall, vi diskuterade definitioner på historia, och han kom in på spåret varför vi i västvärlden är besatta av historia i alla dess former, samtidigt som vi drivs av en besatthet att vara ungdomliga och ha det nyaste av allt. För att inte tråka ut er ska jag komma till saken. Manlig föreläsare, 50+:

- Och som symbol för denna besatthet av det nya och ungdomliga så kan vi ju ta... Ja, har ni läst hon Blondinbella?
Klassen; Jaae
- Ja, där har vi ett praktexempel. Hon måste ju tamejfan vara helt jävla dum i huvudet.

Och så hölls en kort utläggning anågende hennes förträffliga idioti. Jag njöt av att få höra detta på högskolenivå.

Motorized cart

Permobiler över jävla allt i den här stan. Och fyfan så de kör sen då! Det är ju förfan ett Deathrace 2000 här ute varje dag fast med en hop permobilfartdårar. Se vart ni kör era apskaft!

Old timers

Det är inte bara det föregående som jag tänkt på på sistone angående skolan. När man läser om den på daglig basis så dyker både den ena och andra tanken upp i skallen, så för att åter knyta an till mina unga år; Jag har tänkt på hur jävla gammal jag kommer låta när jag talar om min första skoltid för mina barn, fan tillochmed för min lillebror borde den känna stenålders. Alla i min ålder kanske inte hade det såhär, men så var det iallafall för oss (Jon-Erik med flera kan intyga).

Dagen började med att vi stod på led utanför klassrummet. Sedan kom vår lärare och vi skulle äntra salen, men först krävdes det hälsning. Alla skulle ta fröken i handen och säga godmorgon (tjejerna skulle även niga och killarna bocka artigt), sedan gick vi in och satte oss på mattan för morgonsamling. Där drog läraren igång med sitt piano och vi klämde i till någon melodi (oroväckande ofta någon psalm). Då och då fick man även höra något stycke ur bibeln. Samma sak på musiklektionerna, nästan bara tralleritrams och gudshyllningar.

Och idrotten sedan! Där var det raka led och marschmusik som gällde. Ett, två tre, fyr, fem, sex, sju, ått (som jag irriterade mig på att läraren sade ått). Håll takten ungjävlar! Samma sak de första trettio minuterna varenda jävla idrottslektion, hade man tur kunde man sedan få leka med några bollar eller ärtpåsar den återstående tiden. Jävla dynga.

Straight to hell, boy

I en föreläsning för inte så länge sedan ältade en snubbe hans första minne från skolan (vi snackar första klass på lågstadiet) - och det var inte den första dagen eller något sådant, utan första gången han svarade fel, riktigt fel. Och det stämmer faktiskt även för mig! Jag kommer inte ihåg första dagen eller ens den första veckan, men jag minns när jag svarade fel första gången, eller åtminstone första gången då jag satt och fick skämmas lite efteråt.

Det var strax innan jullovet, och vi satt i en cirkel som man så ofta gör. Vi hade lite frågestund och läraren frågade "och nu är det snart jul! och vad är det som händer kring jul"? Jag var en sån liten fittunge, jag svarade "Jesus Kristus föddes". Läraren tittade lite på mig och sade "Njaae... Jo det gjorde han väl, men jag tänkte på att det blir kallt och det snöar". Som jag skämdes. Läraren måste trott att jag kom från en frireligös familj och min vänner att jag var ett riktigt bibelmongo. Tänker jag efter så hade jag ju iofs rätt, det är ju trots allt Jesus, vår FRÄLSARE och GUDS födelsedag, så han borde inte käftat emot, den där läraren.

Men jag var å andra sidan ganska gudsfruktig som barn. Jag plöjde igenom barnens bibel åtskilliga gånger, och jag brukade drömma om att jag kollade upp i himlen och gud stirrade argt på mig, som att han hatade mig. Jag är ju iofs. inte döpt, så det bara lyste arvssynd om mig. Tack för den mor och far.

Dumburk

Kommer ni ihåg när man var liten och vilken grej teven var? Man hade scheman i huvudet över vilka dagar som de bästa programmen var på, och tevekvällarna kulminerade alltid klockan åtta. Det var då den bästa skiten gick. Tre kronor, Dr. Quinn, Doktor kan komma... Smörja som idag visas kring tvåsnåret på eftermiddagen, och som är snudd på olidlig att se på men som jag älskade då. MacGyver klockan sju på onsdagar... Åh den lyckan! Jag minns extra tydligt MacGyver som skulle vara på onsdagen den 28 september 1994. Det blev aldrig av, på grund av de extrainsatta nyheterna om estoniakatastrofen. Jag var så förbannad så jag låste in mig i mitt rum och surade tills jag somnade. Så viktigt var MacGyver för mig.

En stilstudie

Min kära sambo och jag har ofta diskussioner om våra platser här i hemmet. Jag är av den åsikten att jag inte tycker det spelar någon roll vart man ligger eller sitter, man får väl ta det som faller en in liksom. En hjärtefråga för mig har således blivit om positioneringen i bingen när det är sovdags. Jag får alltid sova längst in, mot väggen. Ofta lägger jag fram prepositioner om att kanske få byta sida, men hon säger blankt nej. Hon vill inte testa, ens för en dag! Underligt tänker jag, varför i allsindar vill man inte testa något så trivialt? Jo, för hon anser sig ha goda grunder för sitt (bokstavligen talat) ställningstagande. "Jo för när jag sover vill jag ha ena benet utanför sängen. Så har jag alltid sovit och det är mycket skönare". Gott så! Därför tänker jag delge er en iakttagelse som jag gjort de gågna fyra dagarna, söndag, lördag, måndag och tisdag. Håll till godo.














För att kunna sova skall benet alltså ska vara utanför sängen om man skall kunna sova ordentligt. Observera att den högra sidan, mot väggen är min.

Idioti #6

Fyfan vad jag vill stoppa dynamitgubbar i truten och bara spränga bort skiten. Har ni sett skivreklamen på TV nuförtiden? Jag har gått igenom en del i tidigare idioti-inlägg, men vafan det bara kommer mer och mer, skiten formligen suttas i ansiktet på en. Och vilken formidabel skit sedan! Jag trodde botten var nådd när Scotts kom upp i rutan och spelade lite hits från sin nya (första?) skiva. Hallå du gamle indian liksom.

Men sedan kom det riktiga jävla hånet mot människan som art. Bonde söker fru-albumet! Åhå tänkte jag, det var som attan, kan de sjunga? Det ska bli lustigt att få höra! Men icke, det är ju för fan en samlingsskiva med gamla goda kärleksballader. Alltså återanvända gamla godingar. "Ååh, Charlotte kommer över ikväll... Nu laddar jag för romans, jag vrider på min nya bonde söker fru-platta". Jag äcklas något så fruktansvärt över oss som tillåter något sådant. Det värsta är att den säkert också går asabra. Jag äcklas säger jag!

Global fussball nicht ok

När vi (Manne) ändå dillar genus kommer jag att tänka på oss i skolan, där vi har snackat mycket om just det och i synnerhet i samband med idrottslektioner. Hur tjejerna alltid är passiva och oftast inte vågar ta för sig under lektionerna, utan får stå åt sidan medan pojkarna får fritt spelrum för sin maskulinitet. Det i sin tur fick mig att tänka på min tid i skolidrotten.

Jag uppträdde närmast flickigt i det avseendet (triumf för Mannes teori om att jag är en flicka, lite också för Bennys om att jag är bög). Med så många hockey- och fotbollspelare fick man stå undan för att inte bli mosad av deras framfart, och i kombination med mitt ickeexisterande bollsinne var det bara att vika hädan. Detta var på högstadiet, men jag har klara och traumatiska minnesbilder från lågstadiets år att komma med som jag tror påverkade på min passivitet i idrottssammanhang.

Min farfar uppmuntrade alltid mig till att starta med någon sport som liten. Jag härstammar i rakt nedstigande led från stolta Olssonska idrottsutövare, så jag fann det lite skamligt att avvika från traditionen. Både far och farfar spelade hockey och fotboll, och hade tonvis med medaljer och troféer från unga år - inte bara från ovan nämnda sporter, utan från friidrottsgrenar och sådana galenskaper också. De enda medaljerna jag hade i mitt rum (förutom simmärkena som sträckte sig till silverfisken, inte ens simning var jag duktig på) var de jag fått ärva från farsan och hans far.

Så en gång skulle farfar ta med mig på fotbollsträning, min första. Kanske skulle jag äntligen bli frän och kunna snacka matcher och träningar i skolan? Jag kom dit vettskrämd och minns att vi skulle dribbla runt med ett gäng bollar, och om vi blev av med den skulle vi ställa oss och kicka med den en stund. Jag hade aldrig lyckats kicka en boll på stället i hela mitt liv, knappt ens försökt. Jag blev självklart av med bollen hela tiden och fick stå och försöka kicka den. De duktiga stod i sin klunga och fnissade åt mig. Efter den övningen skulle vi köra väggpassningar. Vi sprang två och två och passade bollen fram & tillbaka, för att till slut skjuta mot mål. Mina passar nådde knappt fram, och jag sköt uanför målet.

Jag var så full av skam, vem trodde jag att jag var! På väg till omklädningsrummet gick jag lite före, och den lilla fittan Hietala kastade grus på min rygg. "Fan vad dålig du är!" sade han. Jag for hemåt och åkte aldrig på någon träning igen. Så jag höll mig till mitt skelettsamlande och modellplansbygge. But i guess i turned out ok? Jag hade ju kunnat bo i Linde. Fattat om jag hade blivit en av handbollsfitterna. Huga.

Words of wisdom (Manne orerar)

"I regel tycker jag allt kvinnoförnedrande är av godo"

Pulitzer

Detta kallar jag prefix! Succé-Alling. Va! Vilken grej va? Jag ser fram emot nästa vecka, vem får vi se då? Fatta Fiasko-Carl-Jan, Usel-Isabella! Jag vill ha mer! High-five, rubrikmakare. Ni beskriver med så få ord en människas egenskaper.

Lägesrapport #2

Vidare har det varit en riktigt usel helg. Jag har varit (och är) förkyld så djävlar innåthelvete, och natten till igår kunde jag inte sova för att jag låg och skakade av feber. Frysandes och darrandes, ni vet sådär så man inte ens förmår sig gå upp och ta en alvedon. Förfärligt! Hade man kunnat leva på snor hade jag nog kunnat föda hela Burundi tamejsaten. Jag har snytit och sprayat nästan så till den milda grad att det nog är 50/50 blod & snor som kommer ut. Det är så min helg varit. Blod, svett och snor.

Lägesuppdatering

Att det har varit jul tror jag ni har noterat så det avstår jag från att nämna, likaså nyheten om det nya året. Jag tror ni alla vet ungefär vad jag gjorde då, så jag tänker inte ens göra en ansats till att berätta. Ni vill det? Kör till då.

Inga konstigheter, så fort jag kom till glesbygden ett par dagar innan dopparedagen så åkte jag till mitt familjehem. När jag väl öppnade dörren stod (som vanligt) mina föräldrar på lur och slog mig i huvudet med en krocketklubba. Jag slocknade såklart. Vidare rullade de in mig i en matta, mulade in mig i Avanten och körde mig till sommarstugan i Dyltabruk, där de kedjade fast mig i en stol (a'la George Clooneys i Burn after Reading) och smetade in mig med lutfisk. De lämnade självklart stugan, och jag fick sitta i stolen i totalt mörker ända fram tills på julafton.

Den 24:e kom de med ett rött paket (innehållandes Onkels Gammeldags Jul, som traditionen bjuder), de klädde av mig naken och silvertejpade fast julskinkor i alla mina lemmar. Jag fick en minut på mig att springa rätt ut i skogen innan de släppte hundarna på mig. Och som jag sprang! Katetern jag haft de där dagarna (vänligt nog placerad på huvudet, som en liten plasthatt) sprack när jag sprang igenom buskagen, det var piss och skit formligen överallt. I öronen, på bröstet, axlarna, knäna, pungen. Som vanligt stod farmor och farfar vid den lilla utbygdsvägen och väntade med bilen, och de skjutsade mig i ilfart till Emma och hennes familj i Löa. Där drack vi glögg.

Hoppas ni haft det bra! Det är skönt att det är ett helt år kvar tills nästa jul, som folk brukar säga.

2009

Benny sade det i kommentatorsfältet!

"Hej hopp då var juluppehållet slut och då är det väl dags att börja blogga igen va?

Benny"

Och ja, jag är väl manad att hålla med. Jag säger som MNK-Patrik: Äejnu köer vi