Internhumor

Idag var jag till tandläkaren för en liten undersökning (som kommer resultera i en lagom deduktion på 3500 kr från mitt konto om två veckor). Vanligtvis besöker jag folktandvården i Storå, men eftersom den var smockfull och jag behövde en akuttid så blev jag tilldelad en i Kopparberg istället. Bra så, och jag fick lift dit av min farfar. Vi kom fram lite väl tidigt, så vi spenderade en stund med att glida runt i byn och betrakta misären och förfallet. Helt plötsligt såg farfar något;

- Är inte det han den där Jilcke?
- Vart då? Vem?
- Där borta... Han den där snuskgubben som slår en massa fruntimmer!

Jag vänder mig om och ser en gammal man med långt grått hår gå in på en pizzeria.

- ... Du menar Hans Scheike?
- Jajust, precis han!

Sett på jobb

Häromdagen kom jag på en gammal anekdot från jobbet som jag helt sonika glömt bort att skriva ned här, trots att det var säkert två månader sedan som jag upplevde det. När jag och Benny var och bowlade med jobbet så dök det dock upp i mitt huvud igen, så jag passar på att plita ned det nu medans jag kommer ihåg;

Jag var inne och donade med något i lunchrummet, då jag såg en lapp liggandes på ett av borden. Det ligger till som så att vi har olika avdelningar här på jobbet, som gör jobb åt varandra - tjänster och gentjänster ni vet. Iallafall, det var något som skulle ned till den så kallade plåtverkstaden, och därför hade någon gubbe författat en lapp med den nödvändiga informationen på. Tyvärr hade jag inte mobilen med mig på jobbet den dagen (ty jag inte vill att den ska sluta fungera på grund av överdos av smuts), men jag kan redogöra för hur denna lappen såg ut genom en rekonstruktion i paint, handstilen är för övrigt nästan autentiskt. Så ni får se det roliga jue.


"Vafaen, jaevla böeg, sådär säger man ju inte!"

TiB

Jag tog igår lördag en spontantripp till puman i Falun. Var i Lindesberg och hoppade på tåget som gick kvart över tio på morgonen, bara sådär, helt radical woow. Detta känns lite som ett uttjatat och trist ämne att alltid raljera om, men ändock; Tågfärder gör något med mig. Det första jag lade märke till var den lustigt och (i negativ benämning) orientaliskt doftande turbanmannen framför mig. Curry-nam-nam from Calvin Klein, ute nu! Det andra var den unga mannen i ful mössa, fettfläckiga glasögon och hängig buk. Inte personen i sig, men chipsätandet han var i färd med. Det är något med chipsätning ur 300 grams sourcream/onionpåsar på offentliga platser som ger mig genuina rysningar.

Jag upplevde stunden senare ett svagt tryck mot min urinblåsa, så jag reste mig för att reda ut det hela på dass. Gick in, och noterade att det flöt vatten fram och tillbaka på golvet, i takt med tåget. Äckligt tänkte jag, och ställde mig långt ifrån ringen (hellre prickskytte än kiss under skorna). Suttade upp locket, och såg hur det var gulbrunt vatten upp till kanten, som plaskade och stänkte åt alla håll. De bruna kottarna som plaskade runt däri ledde osökt tankarna till en smaskig gryta. Bara potatisen som fattades!

Jag äcklas av världen.

Hört på jobb #15

- Men vart kömmer din svartskallekompis ifrån, vae!
- Syrien.
- Hähä! En riktig blåneger!!!

Hört på jobb #14

- Faen, hur gåle för din svartskallepolare!
- Jo han har fått jobb nu...
- Häh! Varfaen dåe!
- Meritor inne i Linde.
- Vafaen har de för platschef! Han ska man ju tae ett snack mä!
(enter gubbe nr.2)
- Vadå platschef! Han är ju blattchef!
- Hähä, jae! Ansvarig för anställning av blånegrer å svartskallar!
- Hähä
- Höhö

Hasta la Hamburgeria Sempre

Idag hade jag återigen en fnissig stund för mig själv när jag stod och pillade på jobbet. Jag tänkte mig tillbaka till de glada dagarna i tredje klass - Vi hade en temadag, det var på FN-dagen om jag inte missminner mig. Temat gick ut på att vi skulle simulera situationen i världen genom att fördela skolans elever såsom det ser ut i väst kontra tredje världen. Hela dagen skulle de fattigare ha sämre förutsättningar än de få procenten "rika" eleverna. Det hela hade sitt klimax under lunchen, då de rika skulle få äta hamburgare och skölja ned kalaset med lite Coca-Cola, medan vi som hamnade i fattiglappsgruppen skulle få äta ris och dricka vatten. Jag minns inte hur fördelningen var, men det var nog ungefär 85-90% fattiga, medan resten var i den rika gruppen.

Jag tror inte han var medveten om det, med allas vår Egil i fyran skulle snart bidra med lite extra krydda och realism till rollspelet. Ilskan och frustrationen bubblade i honom, varför skulle inte han få smaska hamburgare som de andra? Sagt och gjort, raseriet urartade i en riktigt liten hamburgarrevolution - stolar, saxar & pennor flög, rutor krossades och dörrar slogs igen. Upproret slogs snabbt ned av de styrande vuxna i den rika gruppen, och Egil släpades skrikandes och protesterandes ut ur matsalen. Vad mini-Lenin gör idag vet ingen.

Limp Bizkit (Hört på jobb #13)

På tal om föregående inlägg och limpmackor till frukost; En gång i tiden så tog jag tid på mig att göra goda mackor till frukosten på jobbet. Alltså ordentliga med lite allt möjligt på. Sallad, tomater, skinka och paprika osv. MEN det var innan jag visste hur man fungerar på arbetsplatser. För inte kan man göra sådana kreationer själv - en arbetande man ska ha limpa med ost på. Eller preckekörv!!! För var det annorlunda så fick man alltid någon skoj kommentar i stil med;

- Nu har nån var dukte på att knulle! Hähä!
- Ja han har ju fått tackkort i matlåda! HÖÖHÖÖ!!!
- Bra du har en käring som gör mackera åt dä!

Gubbjävelsfitter! Är ni handikappade, eller idioter kanske? Måste ni ha en kärring som fixar mackor åt er om de ska innefatta pålägg i plural? Gör era egna jävla mackor! Ge fan i att gnälla och testa själva. Det har nästan resulterat att jag har blivit one of them för jag inte orkar höra tjatet. Så nu sitter jag där med mina ostmackor och äter så lydigt. Jag är en slav.

Smack my bitch up

Jag hatar vissa ljud. Och jag tänker inte på vanliga hatljud såsom naglar mot tavla, gaffel mot tallrik och så vidare, utan det är andra ljud som driver mig till rent och skärt massakervansinne. Som till exempel på frukosten och lunchen under mitt arbete. Då sitter jag bredvid en gubbe som smackar, alltså tuggar med öppen mun. Så långt bak som jag kan minnas i mitt liv, kanske det första som jag lärde mig om uppförande tillochmed, var att inte smacka. Man tuggar inte maten med öppen mun. Det är oartigt och låter illa, och om jag gjorde det så kunde jag lika gärna gå ifrån bordet och äta själv, där jag fick sitta och smacka och smaska i min ensamhet och skam.

Men på jobbet sitter jag bredvid en smackare. Vi talar inte lite lågmält småsmask som man kan råka göra ibland - vi talar om dagligt, obligatoriskt mongosmack. Som en jävla hund som hittat en mumsig köttbit och ska slafsa i sig. För varje smack som tas så zoomar jag in den där munnen i mitt sinne. Ostlimpmackan blandas runt i käften med saliv och dålig andedräkt tills den bara blir en kladdig gröt som for runt. Allt går i slowmotion, varje smack ljuder med ett eko och jag sitter som i trans. Det enda jag hör är ett jävla smackande. Här klagar gubbjävlarna som om det vore världens undergång om man glömt lämna tillbaka en hammare som hängt på samma plats i skåpet i 45 år, för att bara gå in och smacka livet ur oss andra under rasterna. Fyfan.