Jag hatar vissa ljud. Och jag tänker inte på vanliga hatljud såsom naglar mot tavla, gaffel mot tallrik och så vidare, utan det är andra ljud som driver mig till rent och skärt massakervansinne. Som till exempel på frukosten och lunchen under mitt arbete. Då sitter jag bredvid en gubbe som smackar, alltså tuggar med öppen mun. Så långt bak som jag kan minnas i mitt liv, kanske det första som jag lärde mig om uppförande tillochmed, var att inte smacka. Man tuggar inte maten med öppen mun. Det är oartigt och låter illa, och om jag gjorde det så kunde jag lika gärna gå ifrån bordet och äta själv, där jag fick sitta och smacka och smaska i min ensamhet och skam.
Men på jobbet sitter jag bredvid en smackare. Vi talar inte lite lågmält småsmask som man kan råka göra ibland - vi talar om dagligt, obligatoriskt mongosmack. Som en jävla hund som hittat en mumsig köttbit och ska slafsa i sig. För varje smack som tas så zoomar jag in den där munnen i mitt sinne. Ostlimpmackan blandas runt i käften med saliv och dålig andedräkt tills den bara blir en kladdig gröt som for runt. Allt går i slowmotion, varje smack ljuder med ett eko och jag sitter som i trans. Det enda jag hör är ett jävla smackande. Här klagar gubbjävlarna som om det vore världens undergång om man glömt lämna tillbaka en hammare som hängt på samma plats i skåpet i 45 år, för att bara gå in och smacka livet ur oss andra under rasterna. Fyfan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar