Tid är relativt

Igår när jag gick hem ifrån bussen så slog det mig hur mycket jag hatar långsamhet. Jag knallade på, och halvvägs hem så började jag komma ifatt en medelålders man som lunkade på framför mig. Och inte var det konstigt att jag kom ifatt honom, för jävlarimej vad långsamt han gick - minst hälften så fort som jag, och jag har inte en överdrivet snabb gångstil. Då slog det mig hur mycket jag hatar att saker och ting går långsamt.

Som det där med att gå. Om jag är på väg hem från bussen vill jag ju så snabbt som möjligt komma hem, så då går jag ju inte med snigelfart, slösa bort sin dag på att gå liksom. Eller en sån sak som när jag beställer skivor och det ska ta 2-3 dagar, och det tar 2-3 veckor istället - Jag blir alldeles vansinnig och kokar inombords. Eller kanske den gången då jag liftade med farsan efter jobbet, och han skulle mellanlanda vid affären för att handla lingonsylt, blodpudding och Aftonbladet. Tre föremål alltså. Vi kom dit fyra, och kvart i fem kom han ut igen, "Jag träffade han du vet *valfritt fånigt gubbsmeknamn* och tjålade lite". Efter tjugo minuters väntan hade jag börjat slå mig lite på låret, för att sedan efter 30-40 minuter ha slagit dän handskfacket (det är en Avant från -84 köpt för 4000 kr, men ändock). Jag är ett barn.