Under arbetet idag kom jag att tänka på när min transformering till vekling började. Inte vekling till muskelmassan sett (det har jag ju alltid varit), utan till min person. Jag drar linjen vid 12 års ålder, eller rättare sagt då man går i sjätte klass. Då var man helt plötsligt störst, och alla ens ett år äldre kamrater var borta. Det var alltså viktigare än någonsin att passa in i det nya tuffa gänget, då det gamla som sagt försvunnit.
Jag hade alltid haft lätt för att skriva och läsa, men i motsats till förut var inte det tuffa gänget tuffa på det viset - Störst, starkast fast OCKSÅ bra i skolan. Nu skulle man komma istället för sent till lektionerna, gärna skolka lite då och då och inte kunna svara rätt när lärarna frågade en saker (då var man ju ett stud). Så jag började med flit att stava fel på våra glosläxor, jag kom alltid för sent till första lektionen på dagen och jag var med och slogs på rasterna. Så mycket råg i ryggen hade man! Otroligt idiotiskt och svagt men man var ju bara ett barn, och barn är ju som bekant dumma i huvudet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar