Pass the gravy

Som liten såg jag alltid fram till söndagarna och dess middag. Detta kanske är en av sinnets efterhandskonstruktioner, men jag skulle tippa på att vi iallafall fick pommes, schnitzel & bea en två-tre söndagar i månaden, mest för att det var ett sådant sug på det från barnaskaran. Jag stod och såg på hur mor äggade & ströbröade de där bitarna, och det rann dregel från mungiporna. Åh en sån frossa som snart skulle inledas, oftast liknade det en soppa gjord på bearnaisesås med lite pommes och köttbitar som flöt ikring.

Jag trånade så mycket efter de där köttbitarna & bean att jag kunde bli rasade om jag av någon anledning missade middagen, om jag t.ex hade varit hos någon vän eller dylikt. Formligen rasande! Jag kunde skrika och slå i dörrar om jag inte fick min bea-fix. Varför ringde de inte? Varför varnade de mig inte i tid att om jag var borta skulle jag missa bean? Jag trodde ibland, på fullaste allvar, att de åt det när jag inte var hemma för att de ville jävlas med mig. "Haha! Nu gick du miste om bean för du inte var med din familj!!". Helt allvarligt. Nu är jag schnitzelfri sedan tio år, och tänker inte åka dit igen.