Buskis

Idag var jag initiativtagare för uppspelandet av ett humorstycke mitt i stan, utanför Faluns nyaste och största fik faktiskt. Vi flanerade på stadens gator och torg och besökte diverste butiker, solen sken och kinderna var rödrosiga. Vi kikade in igenom fönstret till detta fik och såg att det var snudd på smockfullt, men vi tänkte ändå ge det ett försök och gå in och rycka ett bord. Vi begav oss mot entrén, då jag fick idén att bjussa kaféägarna på lite bananskalshumor. Jag skådade en stor isfläck och TJOFF så gjorde jag en Tore Eskilsson anno 1998 (för er obekanta med företeelsen innebär det att halka på en isfläck så till den milda grad att huvudet ligger vågrätt med fötterna i luften).

Jag hade händerna i fickorna så jag kunde inte ta emot fallet. Jag slog ned på isen och såg mig förvånat omkring, reste mig upp och tog mig för låret. Någon smärta var det faktiskt inte tal om, men jag låtsades för att kafébesökarna skulle sluta skratta och istället sätta kaffet i halsen och bjucka på lite medkänsla. Kollade inte på dem en enda gång, de skrattande fitterna. Emma var inte ett dugg bättre, hon kunde inte ens stå upp för att hon var så full av hån, så jag sprang runt hörnet och hon följde efter. Jag var full av skam. Vi gick aldrig in på fiket.

Benny har sedan gymnasietiden försökt göra klart för mig att jag är dålig på att gå. Indicierna börjar bli för många vid det här laget för att jag ska kunna fortsätta ignorera honom.