Sign of the times #1

Början av högstadiet till början av gymnasiet måste vara den förskräckligaste av tider att leva i. Det jag minns mest, eller snarare det enda jag minns, var den oerhörda tristessen. Man spelade inget instrument, ingen sport, man var inte intresserad av att läsa, man hade inga pengar, man ville inte vara hemma för man hatade alla, man hade ingen tjej och man kunde inte åka någonstans för man var för liten. Så vad gjorde man? Jag vet vad jag och min vän Gris-Nils gjorde med vår tid ungefär 90% av alla helger. Vi hade allt som oftast skaffat oss en petflaska moonshine av hängläppen Björk, och vi gav oss ut på promenad i natten.

Vi hade inget mål utan vi bara gick och gick, flera kilometer tills vi stötte på någon, vilket vi ofta gjorde. I vår by eller grannditot. Vi var ju inte direkt ensamma i vår situation, alltid fanns det någonstans som ungar samlades. Då kunde man iallafall sitta och hinka ur sin petflaska med andra människor som också var sysslolösa och hade egna. Ibland fanns det inte det, och då fick man roa sig på annat vis. Man kunde tillexempel sparka sönder en busskur, skrotbilar eller kasta sten på rutor. Det spelade ingen roll om det duggade eller var iskallt, man ville bara ut, ut för att antingen träffa folk eller för att låta sin frustration flöda över dött material i skenet av det orangea gatljuset. Man hatade var man var, och vår by är bara en av tusentals likadana.

Nu är jag 22 och jag har eller gör nästan allt det som jag nämnde i början. Men inte fan gillar jag att vara här mer för det.