Mordor

I helgen var det Kopparbergsmarken (-marknaden på svenska). Det är årets största händelse i Norra länsdelen, om man ser till folktillströmningen. Tiotusentals kommer till staden som ligger ca 3-4 mil ifrån mig, för att gå förbi panflöjtsspelande indianer, gapiga försäljare och stånd som säljer majskolvar som fastnar mellan tänderna. Marknaden i sig är dock inte ämnet för inlägget, utan själva Kopparberg med omnejd. Jag ska förklara varför.

Varje gång jag åker in i Kopparberg/Bångbro (karta) fylls jag av en olustig känsla, eller snarare, jag blir genuint ledsen. Det är som om att härifrån och upp så går det en osynlig gräns som markerar att nu är det skit. Här är allt skit. Och jag menar inte bara Kopparberg, jag menar alla orter ovanför och upp till Dalarna. Ja fan jag hatar Dalarna också. Det är minst lika illa. När jag åker förbi/igenom dessa orter, (tex. Ställberg, Ställdalen, Hörken, osv. osv.) så tänker jag bara att om jag skulle bli tvångsplacerad här skulle jag springa ut i vedbon och langa fram repet. Fort ska det gå.

Jag minns en gång när jag for igenom Ställdalen på väg upp mot Ludvika. Det ösregnade, och på en parkbänk vid vägen satt en gubbe i skyfallet iklädd en soppåse med en regnhatt och ett helrör (som såg ut att vara) Brännvin Special. Han kände nog samma sak som jag gjorde de fem minutrarna det tog att åka igenom byn, fast hela tiden. Jag känner ångest och skådar misär, jag ser trasiga människor överallt och hopplöshet över att vara där där dom är. Byggnaderna skulle vara ett utmärkt sceneri för en killinggänget-produktion. En meter utanför stads/bygränsen så är det tjock, mörk och tung granskog. Placera ett black-metal band i byn och de har material för ett dussin skivor inom en vecka. Jag blir ledsen.

Jag vet inte riktigt vart Sverige börjar igen efter denna helvetets startlinje vid Kopparberg. Men långt norrut. Hela mellansverige osar skit. Jag skulle säga att man kan dra gränsen vid Skellefteå, eller kanske Umeå. Där uppe är det fint.