Stereotypes

Jag skrattade högt när jag noterade denna artikel i dagens Aftonblad. Luleå har haft hundratals majjaplantor i någon kommunrabatt, och det krävdes en Jamaican för att bekräfta det.

- Benke, tycker du inte de här ser lite... Misstänksamt ut?
- Vad menar du nu?
- Jomen de här växterna... Ser de inte lite ut som... Du vet, sånt som negrer och hiphopare och så brukar flasha med?
- Jag vet inte Sverker... Tror du? Jag har ingen aning.
- Vi måste ha experthjälp. På telefonerna!

Efter en stunds överläggande så fick de tag på en Jamaican som omedelbart kunde identifiera plantorna. Snyggt gjort där, kommunledning...

Dirty Benny

Det sker ibland oväntade saker som för evigt kommer påverka ens liv. En del får barn, en del kraschar bilen, en del blir kristna, en del fastnar i skördeströskan eller hoppar med en fallskärm som inte utlöses. Jag var med om en sådan grej i måndags.

Jag var hemma hos Benny, vi myste i trädgården och gled omkring med hönsen. Vi fick veta att hans bror Jalle skulle komma på besök, och han skulle ha en special treat för oss. Jalle råkar vara av den bågåkande, pryltokiga typen, mil ifrån oss själva det vill säga. Men han hade något som vi inte kunde motstå; en Desert Eagle (för folk som inte vet vad det är, se bilden på Benny). Jag och Benny, två pacifister/vapenvägrare/kärleksförespråkare blev som två små skolpojkar när polisen kommer till skolan och föreläser, "Han har en pistol!! Får jag hålla, fårjagfårjagfårjag!?". Så var det, med den lilla skillnaden att vi fick hålla den. Och skjuta! Vi gick ut i skogen likt ett gäng hillbillies och letade på cowboyhatt, sydstatsflaggor och solbrillor för att få den rätta känslan.

Min hand skakade både av nervositet och tyngd, 2.5 kilo dole i handen fick mig att känna mig större än någonsin. Jag kunde göra vad jag ville. Om jag stod på ICA och den där kärringen framför mig tvunget skulle ha sina två & femti i växel så BLAM!!! Om nån tränger sig före i biokön så BLAM!!! Om Leroy kommer in på min gård så BLAM BLAM BLAM!!! That's my goddamn god given right, booy. Efter vår shootout ute i skogen så posade vi och lekte vidare. Jag tog fram mitt anteckningsblock och prickade av ytterligare en punkt på livets to do-lista. Synd bara att "Skaffa ett liv" också står med där.

Spiderman

För att åter knyta an till insekthatet i tidigare inlägg så har jag en ännu färskare historia! Det var nämligen så att häromdagen var jag hemma hos min trattkantarell Emma och kollade på rulle i sängen. Det var mysigt & skoj, och efter filmen tände Emma lampan och vi skulle bege oss för att borsta gaddarna. Emma fryste blicken strax ovanfär mitt huvud.

- Tim... Rör dig inte...
- Haha, vadådå?
- Ligg alldeles still...
- Varför? Vad talar du om?

Jag började röra mig för att resa mig upp

- Ligg still sade jag!
- Emma vad är det!?!? Vrålade jag och kände att paniken började tillta.
- Rör dig långsamt hitå...

Jag skrek till som en liten flicka och rörde mig inte alls långsamt, utan slängde mig panikartat i Emmas knä. Där låg jag naken och vågade inte se upp för att titta på vad som varit ovanför mig. Jag började nästan böla! Efter att ha suttit gungandes, naken och sårbar i Emmas knä en stund så tittade jag upp och såg spindelkräket. Jag tvingade Emma att slå ner honom, varpå han trillade ner i springan mellan min säng och väggen. Vi böt sidor den natten vill jag lova.

Espen

I helgen var jag och Manne i Oslo för att besöka våra vänner som slagit sig till ro i staden - det gick lite sådär. Nils-Petter drog hem samma dag som vi kom, och Gris-Nils som vi skulle bo hos lämnade oss för Abott som bor i nån sketen förort, medans vi levde livet i centrum. Det går visserligen att diskutera huruvida det var något vidare liv vi levde, då min bankbok stoltserade med en stor nolla i sig redan efter två dagar. Ölburk för 35 kr, vilket bondfångeri!

Norge! Vilket jävla skitland. Oslo! Vilken skitstad! Lägenhetskomplexen var gamla och fallfärdiga, det märks att det inte har varit någon som begripit att sköta fastigheterna sedan herrefolket lämnade tillbaka landmassan 1905. Nej fan, vi skulle ta och reclaima det där så kallade landet igen. De har ju liksom inget att komma med, så det enda de kan göra för att ge igen på sina forna herrar är att driva upp priserna till över det dubbla, sådär bara för att jävlas.

Men Norge är ju bra fint om man ser till landskapet. En etnisk rensning så är det ju klart sen.

Cranefly

Jag tycker detta har varit en bra sommar. Visst, vädret har varit halvkasst genom större delen av Juli och Juni, med några få toppendagar att glassa på. Anledningen till att jag ändå tycker att sommaren har varit toppen är att det varit en sådan brist på snuskkryp. Jag har kunnat sitta med fönstret öppet hela nätterna varenda dag utan att bli störd av allehanda äckelpäckel som kommer in och stör. Inte ens mygg! Tills den 21:a Juli vill säga. Då bröt de små fittedjuren tydigen karantän av mitt rum och invarderade. Sitter nedsläckt och surfar runt 01:00 och tycker något fladdrar till till höger om skärmen. Frtfrtfrtfrt! Reagerar instiktivt med att sitta helt still och knäpptyst. Slutar andas och lyssnar, som om jag satt gömd i ett skyddsrum under mattan. Knäpptyst så inte nazisterna ska höra mig och ta min familj.

Jag väntar någon minut, men inget mer syns till. Börjar långsamt andas igen och pulsen går tillbaka till sitt sakta lunk. Surfar någon halvtimme till, och stänger ner för att lägga mig. Suttar av mig kläderna & kallingarna för att vräka ikull & vältra mig i sömn. Slår på lampan och sträcker mig efter täcket för att "fluffa till det" (så det inte hänger en massa dött påslakan högst upptill, duh). Fryser omedelbart till en isbit. På väggen vid täcket sitter äckelkrypet, harkranken, och stoltserar med sin decimeterkropp som till nittio procent utgörs av ben. Står öga mot öga med helvetesbesten, helt stilla. Pulsen ökar och andningen avtar igen, och jag börjar släppa ögonkontakten för att söka efter en tidning. En pärm, vadsomhelst som kan tillintetgöra hotet. Jag hittar och rullar ihop en tidning, då han synar mig och börjar fladdra runt.

Han går till attack och jag vevar som en jävla dåre efter honom. Jag står naken med snorren studsandes och armen vevandes efter det djävla monstret, men han kommer undan. Han flyger in under bordet och försvinner! Jag tänker inte ge mig, han får fan inte vara herren i rummet när jag ska sova, för rätt vad det är så har man en ovälkommen sängkamrat. Så jag tänker ut en stilfull plan och "the hunter becomes the huunteed" med filmreklamsröst upprepas som ett mantra i mitt huvud. Eftersom de uppenbarligen dras till ljus så släcker jag ned mitt rum totalt, tar på mig kallingarna och ställer min dörr på vid gavel. Jag går ut i vardagsrummet och tänder alla lampor och sätter mig på huk på golvet. Efter ca tio minuter ser jag honom komma ut för att ta resten av huset som sitt eget... Men SMACK! En jävla basebollsving senare med en mapp så ligger han där på golvet. Livlös. Jag stod segrandes efter striden och gick in i mitt rum och stängde fönstret.

Uppdatering

Sitter och surfar runt lite och drar in på http://www.1000apor.com/ för lite bloggläsning. Hamnar på Willow Schulmans blogg och läser detta. Det är ju tamejfan som han klippt och klistrat från min sida! Vilken jäkel. Och om nu detta upplevs som så irriterande av min få, men ack så trogna läsare, så... Skäms jag väl lite. Om jag tappade 50% av läsarna på det förra avbrottet, så har väl detta tagit 45% till. Så tack de som finns kvar iallafall (Benny, Ann, Johanna...) och hoppas att ni inte är för jävla sura. Och Schulman, sug keuk!

The Crying Game

Igår var jag på ett fantastiskt bröllop, jag hade förbannat skoj och mår idag därefter. Fyfan! Det vanligaste tecknet på bakfylla (om man inte räknar illamående eller huvudvärk) är för mig att jag bölar. Alltså för minsta grej, som till exempel imorse när jag gick upp och läste i tidningen Land (den låg uppslagen på booordet!) om bröderna Nordahl, ni vet de gamla fotbollsproffsen. Om deras föräldrar och om en dikt som deras morsa hade skrivit när de flyttade hemifrån. Buhu!

Eller som när jag sen välte ikull mig i soffan. Zappade runt på rutan och fastnade framför Animal Planet och den här Animal Police/Pet Rescue-smörjan. Stackars snela gris! Buhuhu! Hunden, akta tassen!! Buhuhuhu. Sen skrattade jag mig visserligen fördärvad också, jag slet upp kameran men lyckades inte fånga bilden. Det var tre män som skulle bedöva en struts och den var så stark så de kunde inte hålla den still. Till slut låg det tre män staplade ovanpå varandra, med strutsen underst. En bild jag inte trodde jag skulle se en söndagsmorgon. Fantastiskt!

I övrigt beklagar jag dåligt bloggande på senaste, men jag har inte vart hemma en gång på över en vecka så jag tar tillfället i akt när jag ser en dator och inte sysslar med något. Det kommer bli bättring! Men ni måste ha överseende ett tag till.

Bragg

På tåget ner till Göteborg häromsistens var jag omringad av allehanda hårdrocksdrägg på väg till Metaltown. Överallt var de! Och oerhört jobbiga är de dessutom. Jag tänker ofta på det när jag är ute och far på rälsen, då man kommer nära inpå folk och fä (oftast fä). Mina fördomar om allt och alla, till exempel när det satt ett gäng på fyra hårdrockarschwein och diskuterade och drack öl. De pratade ju bara skit! Hur fan står de ut att vara med varandra om de bara dillar om nonsens! Det är nog det jag irriterar mig mest på med tågfolk. Vafan snackar de om?

Eller som när jag åkte hem från Falun senast, då det satte sig tre personer framför mig. Två män och en kvinna, lite halvunga sådär, och genom mitt antagande också studenter av något slag. Jag poppade Onkel på iPoden och tänkte att fyfaaan vad tråkiga de ser ut. Alltså riktigt jävla minnenas television-tråkiga typer, fula var de med. Så jag stängde av mp3:an för att tjuvlyssna på dem och få mina fördomar bekräftade (min initutition ni vet). Och hör! De pratar om "den monumentala tekniska revolutionen" och "anmärkningsvärda marknadssituationen som råder". Fyfan vad brunt hörni! Jag vill lägga min hand på den ena typens axel, böja mig ner och gapskrika i hans öra; FYFAN VAD TRÅKIG DU ÄR!! FAAN!!

Skitsamma! Nu ska jag på bröllop. Kick some ass, take some names. Tjohej!

Mattias Kling

Hej på er! Nu har jag åter kommit hem efter min resa till vår västra kust där jag bott hos Benny och levt livet (ahem). Där har ni svaret varför jag inte uppdaterat något, vilket kanske inte gjorde något eftersom Benny ändå utgör ungefär 50% av min läsarskara. Iallafall, jag var också med Mr. Jones och bevittnade Metaltown nere på frihamnen. Det var okej skit, synd var att Opeth som jag var där för att se ställde in i sista minuten men ersattes av Satyricon, vilka jag också länge velat bevittna. Spelningen var i stora drag okej, det var sjukt fett att få se The Pentagram Burns, K.I.N.G och Mother North. Fyfan asså! Satyr var söt i sin nya frilla och Frost var cool, som jag förväntade mig.

Dimmu Borgir tog jag också en titt på, de var lite töntigare och har aldrig tilltalat mig på skiva, men det var ändå rätt najs att se. Sen blir sångaren per automatik fånigare eftersom även han är norrman, men språkade engelska liksom. Lär av Satyr din pellejöns! Amon Amarth köttade väl på som de brukar, Nightwish är totally gay och Converge glömde jag helt bort, vilket kanske var den största missen. In Flames som jag inte heller gillar nämnvärt (men ändå har sett tre gånger) levererade sjukt mycket och jag har aldrig känt marken skaka sådär, det var fan läskigt.

Iallafall, nog med fånerierna. Nu är jag tillbaka, så stay tuned!

Fashionistas

Det är en sak här i mediesverige som jag länge gått och grunnat på, det är det här med stilikonerna, eller kanske modemakthavarna - call it what you will. När jag tänker på svenska mäktiga typer inom den branschen så ploppar tre personer upp, var god se mitt kollage;

That's right, Sofi Fahrman, Isabella "Blondinbella" Löwengnöffsch och Ebba von Sydow. Vad är det som är så slående med dessa tre tycker ni? Jo, för att vara tre så betydande personer för denna lilla industri, är de alla tre inte lite... Ofotogenique? Lilla Sofi som gör levande konst av kubismen, Bella som av Schulmans så träffsäkert kallas för Ms. Piggy (och som ALLTID på sina bilder flinar med bara högra mungipan, bra drag där du) och von Sydow som alltid verkar tycka att ledsen blodhund är det nya heta. Är det mode att vara ramsned? Antar att jag alltid haft chans att vara med och tampas uppe i toppen trots allt.

Transportations

Ni vet vad Schenker är va? Det vet jag med. Ser man feta lastbilar med stora gula flak är det mycket troligt att det med röd text står Schenker på dom. Det är vi alla med på? Dåså. När jag och Manne var på festival senast kom det en jobbig Göteborgare (ovanligt...) och satte sig vid oss. Han gjorde som precis alla andra, tackade och berömde för att vi hade precis den musiken de ville höra på campingen. Bakom det ligger en avancerad urvalsprocess som kräver stor människokännedom och ett starkt öga. "Se! Där borta kommer det ett gäng! Det ser ut som de gillar Marduk va? Japp, häv på skiten. Sccchhh, nu kommer dom! Se cool ut. Scchhhhh!!! Ratatatatatatatatatatatatatatatata."

...Men åter till saken. Schenker. Denne Göteborgare som hade slagit sig ned för att digga musiken började så småningom att tala arbete. Han undrade vad vi sysslade med och sådär, ni vet, drygt låtsasintresserat. Jag sade att jag arbetade på industri, och Manne att han var stjärtgosse hos Rudolf Knopf.
- Japp, så är det! Och vad pysslar du med själv? Frågade jag tillbaka.
- Jag jobbar på Schenker nere i Göteborg.
Jag hörde inte riktigt vad han sade, men som vanligt vågar jag inte visa mig oförstående utan körde bara på.
- Jahaja! På Benker! Det var som fan, är det nice det eller?
Manne och Göteborgaren bara kollade på mig och sade unisont
- ...Benker!?

Jag är så usel och feg att jag knappt ens vågar fråga folk igen när jag råkar höra lite fel. Bara att köra på tänker jag och trampar mig själv på tårna. Jag är en idiot. Benker... Bah!

Looney Tunes

I måndags var jag i affären med min mor för införskaffning av diverse livsmedel. På radion i köphallen spelades det något barnprogram av något slag, det var helt förfärligt. Alltså helt olyssningsbart, hade jag vart barn (eller eventuellt förälder) hade jag tamejfan ringt in till den där förbannade producenten och delgivit honom ett och annat. Det var ett sådant program då berättarrösten ackompagnerades av ett musikinstrument, ett sånt barnprogram som förmodligen vart gjort av någon riktig maestrojävel som tyckte det var en fantastisk idé för barnen, att låta en tvärflöjt berätta en del av (den för övrigt usla) historien! Försök sätta er in i det;

- Och så kom Ludde ut ur skogen!
- Twidi-wiii-pidididididi

- Där fann han äntligen sin boll, som han letat så efter!
- Widi-a-widi-wiiiiiii-widi-widi

- Nu kunde han äntligen gå tillbaka till sina vänner, nu var ordningen återställd.

- A-wi-a-wi-a-wi-a-wiiiipdiiiiitjuddiwuuu-plöö

Så höll det på. Jag ser kultur-Arne framför mig. KOLLA INTE PÅ SVAMPBOB!!! Skriker han åt sina stackars barn Sigvard och Love. Lyssna på det här din jaevla unge så du lär dig nåt!!! A-widididiiiiiwiwiwi!! Barnprogram ska inte vara finkulturella. Ge mig Turtles och He-Man era as.

I wanna earn som cash all night

Läser i Aftonbladet om Gene Simmons attack på Radiohead - ni kommer väl ihåg för ett par månader sedan, då de släppte sin nya skiva på internet och lät fansen betala vad de själva ville för den? Det retar tydligen upp Gene så till den milda grad att han hävdar att Kiss aldrig kommer släppa en skiva igen förrän skivbranschen är återupprättad till sin forna glans och folk betalar massor utav $$$ för skivorna. Så talar endast en äkta rocker, inte sant? Länge leve musiken och skapandet, Gene! Din jävla apa.

The Watcher

Tror ni att ni är den utvalde, The Chosen One ibland? Som Matrix-Neo eller så? Det tror jag ganska så ofta, speciellt när det handlar om att hålla koll på tiden. Väldigt ofta när jag gör saker en viss tid eller kollar på klockan så bevittnar jag ofta ett palindrom. Jag kom att tänka på det när jag såg inlägget här nedan, som blev postat 22:22. För kanske tretusende gången tänkte jag att "jag är den utvalde!". Jag kollar på klockan, och se! Den är 10:01. Det måste betyda något. NÅGOT måste det betyda!! Greyskull, jaaag har nuuu styrkaaaaan! Trist jävla superhjältekraft jag får, hålla superkoll på tiden liksom.

Slut på jobb

Nu är det av förklarliga skäl slut på de bejublade följetongerna "Hört/Sett på jobb" - jag har nämligen stämplat ur för sista gången från min håla till industrilokal. Inget mer citerat negerhat, runksnack, Nietzschediskussioner eller gubbfloskler med andra ord. En sorglig epok går i graven, mark my words, men man måste blicka framåt, inte sant? Men eftersom jag spenderat så mycket tid på att snacka skit om gubberi, så måste jag ändå se det ur en annan vinkel.

Eller tja, det är ganska tudelat det där. Å ena sidan så tycker jag det är hedervärt och nästan lite vackert när en man visar prov på sådan överdriven lojalitet mot jobbet & arbetet som måste göras att man går dit för 50:e året i rad (ja, vi har såna) trots förkylning, trötthet och allmän boredom. Fatta att ha sådana anställda som arbetsgivare, när en annan bortskämd slyngeljävel kan sjukskriva sig för att man är lite trött i ögat. Å andra sidan så tycker jag att det är en otrolig idioti som står tvärtemot de grundvalar som jag försöker bygga mitt liv på (och de innefattar inte slaveri, blint lydande och självplågeri). Som häromdagen i omklädningsrummet, då man fick höra prima prov på det sinnestillstånd man sätts i efter tillräckligt lång tid på bruket. Det handlade om Sveriges första match, den mot Grekland;

- Faen, skaru se matchen ikväll älle?
- Näe faen det där skiter ja no i
- Jae det är väl skitsamma, faen
- Jae! Hoppas de förlorar!
- Jae hoppas de förlorar hela skiten!

Sådär stavar man inte framtidstro och hopp mina vänner - sådär talar män som gett upp. Nu försöker jag inte dra paralleller mellan livet i allmänhet och fotboll; jag tyckte bara de där sägningarna var väldigt talande för mentaliteten nere på bruket. Fare thee well, arbete. Nu tar jag två månaders semester.

Och ni! Lek inte med tryckluften!!