The Crying Game

Igår var jag på ett fantastiskt bröllop, jag hade förbannat skoj och mår idag därefter. Fyfan! Det vanligaste tecknet på bakfylla (om man inte räknar illamående eller huvudvärk) är för mig att jag bölar. Alltså för minsta grej, som till exempel imorse när jag gick upp och läste i tidningen Land (den låg uppslagen på booordet!) om bröderna Nordahl, ni vet de gamla fotbollsproffsen. Om deras föräldrar och om en dikt som deras morsa hade skrivit när de flyttade hemifrån. Buhu!

Eller som när jag sen välte ikull mig i soffan. Zappade runt på rutan och fastnade framför Animal Planet och den här Animal Police/Pet Rescue-smörjan. Stackars snela gris! Buhuhu! Hunden, akta tassen!! Buhuhuhu. Sen skrattade jag mig visserligen fördärvad också, jag slet upp kameran men lyckades inte fånga bilden. Det var tre män som skulle bedöva en struts och den var så stark så de kunde inte hålla den still. Till slut låg det tre män staplade ovanpå varandra, med strutsen underst. En bild jag inte trodde jag skulle se en söndagsmorgon. Fantastiskt!

I övrigt beklagar jag dåligt bloggande på senaste, men jag har inte vart hemma en gång på över en vecka så jag tar tillfället i akt när jag ser en dator och inte sysslar med något. Det kommer bli bättring! Men ni måste ha överseende ett tag till.