Bragg

På tåget ner till Göteborg häromsistens var jag omringad av allehanda hårdrocksdrägg på väg till Metaltown. Överallt var de! Och oerhört jobbiga är de dessutom. Jag tänker ofta på det när jag är ute och far på rälsen, då man kommer nära inpå folk och fä (oftast fä). Mina fördomar om allt och alla, till exempel när det satt ett gäng på fyra hårdrockarschwein och diskuterade och drack öl. De pratade ju bara skit! Hur fan står de ut att vara med varandra om de bara dillar om nonsens! Det är nog det jag irriterar mig mest på med tågfolk. Vafan snackar de om?

Eller som när jag åkte hem från Falun senast, då det satte sig tre personer framför mig. Två män och en kvinna, lite halvunga sådär, och genom mitt antagande också studenter av något slag. Jag poppade Onkel på iPoden och tänkte att fyfaaan vad tråkiga de ser ut. Alltså riktigt jävla minnenas television-tråkiga typer, fula var de med. Så jag stängde av mp3:an för att tjuvlyssna på dem och få mina fördomar bekräftade (min initutition ni vet). Och hör! De pratar om "den monumentala tekniska revolutionen" och "anmärkningsvärda marknadssituationen som råder". Fyfan vad brunt hörni! Jag vill lägga min hand på den ena typens axel, böja mig ner och gapskrika i hans öra; FYFAN VAD TRÅKIG DU ÄR!! FAAN!!

Skitsamma! Nu ska jag på bröllop. Kick some ass, take some names. Tjohej!