Slut på jobb

Nu är det av förklarliga skäl slut på de bejublade följetongerna "Hört/Sett på jobb" - jag har nämligen stämplat ur för sista gången från min håla till industrilokal. Inget mer citerat negerhat, runksnack, Nietzschediskussioner eller gubbfloskler med andra ord. En sorglig epok går i graven, mark my words, men man måste blicka framåt, inte sant? Men eftersom jag spenderat så mycket tid på att snacka skit om gubberi, så måste jag ändå se det ur en annan vinkel.

Eller tja, det är ganska tudelat det där. Å ena sidan så tycker jag det är hedervärt och nästan lite vackert när en man visar prov på sådan överdriven lojalitet mot jobbet & arbetet som måste göras att man går dit för 50:e året i rad (ja, vi har såna) trots förkylning, trötthet och allmän boredom. Fatta att ha sådana anställda som arbetsgivare, när en annan bortskämd slyngeljävel kan sjukskriva sig för att man är lite trött i ögat. Å andra sidan så tycker jag att det är en otrolig idioti som står tvärtemot de grundvalar som jag försöker bygga mitt liv på (och de innefattar inte slaveri, blint lydande och självplågeri). Som häromdagen i omklädningsrummet, då man fick höra prima prov på det sinnestillstånd man sätts i efter tillräckligt lång tid på bruket. Det handlade om Sveriges första match, den mot Grekland;

- Faen, skaru se matchen ikväll älle?
- Näe faen det där skiter ja no i
- Jae det är väl skitsamma, faen
- Jae! Hoppas de förlorar!
- Jae hoppas de förlorar hela skiten!

Sådär stavar man inte framtidstro och hopp mina vänner - sådär talar män som gett upp. Nu försöker jag inte dra paralleller mellan livet i allmänhet och fotboll; jag tyckte bara de där sägningarna var väldigt talande för mentaliteten nere på bruket. Fare thee well, arbete. Nu tar jag två månaders semester.

Och ni! Lek inte med tryckluften!!