I wanna earn som cash all night

Läser i Aftonbladet om Gene Simmons attack på Radiohead - ni kommer väl ihåg för ett par månader sedan, då de släppte sin nya skiva på internet och lät fansen betala vad de själva ville för den? Det retar tydligen upp Gene så till den milda grad att han hävdar att Kiss aldrig kommer släppa en skiva igen förrän skivbranschen är återupprättad till sin forna glans och folk betalar massor utav $$$ för skivorna. Så talar endast en äkta rocker, inte sant? Länge leve musiken och skapandet, Gene! Din jävla apa.

The Watcher

Tror ni att ni är den utvalde, The Chosen One ibland? Som Matrix-Neo eller så? Det tror jag ganska så ofta, speciellt när det handlar om att hålla koll på tiden. Väldigt ofta när jag gör saker en viss tid eller kollar på klockan så bevittnar jag ofta ett palindrom. Jag kom att tänka på det när jag såg inlägget här nedan, som blev postat 22:22. För kanske tretusende gången tänkte jag att "jag är den utvalde!". Jag kollar på klockan, och se! Den är 10:01. Det måste betyda något. NÅGOT måste det betyda!! Greyskull, jaaag har nuuu styrkaaaaan! Trist jävla superhjältekraft jag får, hålla superkoll på tiden liksom.

Slut på jobb

Nu är det av förklarliga skäl slut på de bejublade följetongerna "Hört/Sett på jobb" - jag har nämligen stämplat ur för sista gången från min håla till industrilokal. Inget mer citerat negerhat, runksnack, Nietzschediskussioner eller gubbfloskler med andra ord. En sorglig epok går i graven, mark my words, men man måste blicka framåt, inte sant? Men eftersom jag spenderat så mycket tid på att snacka skit om gubberi, så måste jag ändå se det ur en annan vinkel.

Eller tja, det är ganska tudelat det där. Å ena sidan så tycker jag det är hedervärt och nästan lite vackert när en man visar prov på sådan överdriven lojalitet mot jobbet & arbetet som måste göras att man går dit för 50:e året i rad (ja, vi har såna) trots förkylning, trötthet och allmän boredom. Fatta att ha sådana anställda som arbetsgivare, när en annan bortskämd slyngeljävel kan sjukskriva sig för att man är lite trött i ögat. Å andra sidan så tycker jag att det är en otrolig idioti som står tvärtemot de grundvalar som jag försöker bygga mitt liv på (och de innefattar inte slaveri, blint lydande och självplågeri). Som häromdagen i omklädningsrummet, då man fick höra prima prov på det sinnestillstånd man sätts i efter tillräckligt lång tid på bruket. Det handlade om Sveriges första match, den mot Grekland;

- Faen, skaru se matchen ikväll älle?
- Näe faen det där skiter ja no i
- Jae det är väl skitsamma, faen
- Jae! Hoppas de förlorar!
- Jae hoppas de förlorar hela skiten!

Sådär stavar man inte framtidstro och hopp mina vänner - sådär talar män som gett upp. Nu försöker jag inte dra paralleller mellan livet i allmänhet och fotboll; jag tyckte bara de där sägningarna var väldigt talande för mentaliteten nere på bruket. Fare thee well, arbete. Nu tar jag två månaders semester.

Och ni! Lek inte med tryckluften!!

Nomadic Chronicles

Senast Benny var hemma så talade vi om Jason Mraz, ni vet den där förbannade fjanten med hiten "Im yours". Om hur illa vi tyckte om hans fejkade jävla backpacker-vagabond-singer-songwriter-gitarr-truddelutt-pop. Eller låt kanske man bör säga, eftersom det är den enda vi hört. Iallafall. Jag delgav Benny min vision om hur videon till den låten skulle se ut; Tönten glider runt med sina sköna polare, slöar, glider & surfar lite och spelar gitarr på stranden. Döm av min (o)förvåning när Benny då säger att det är exakt så videon ser ut. Jag kollade genast upp det på Youtube, och visst satan stämde det!

När jag sedan hörde lallaren intervjuas på radio idag så måste jag säga att mina fördomar bekräftades ytterligare. Frågan som ställdes var vilken som var Jasons bästa sommar.
- Uhhm,, well yeah, last summer i was backpacking in Europe, and i played some gigs without any label support, just playing here and there in peoples livingrooms and backyards you know... Just me and my backpack in Europe. It was wonderful!
Jag har alltså en fantastisk förmåga att bara på musiken kunna utröna vad för typ av fån artisten är. Då skulle jag inte längre vilja kalla det fördomar; då är det ren initiution.

"Schu-du-belu-du-bubu-a-schubelubi-lubi-svej-fittmaräng-a-schnub" - Jason Mraz

Mission Impossible

Det är så jävla idiotiskt det här beteendet man har när man ska sträcka sig efter saker, jag och Manne började diskutera det igår när han sträckte sig efter telefonen sin. Han låg raklång på rygg i soffan och ville åt sin mobil som låg på datorbordet i fotändan av soffan. Hur gjorde han? Han kunde ha rest sig upp och på två sekunder sitta i soffan igen, fingrandes på sin telefon. Men nej, han låg kvar i soffan och sträckte på sina ben. Han trixade & snirklade med tårna för att försöka få fast telefonen, och när han väl har den i ett något sånär fast grepp så börjar färden mot kroppen. Lååångsamt kommer den närmre, nääärmre, nääääääärme..., När han nästan ligger som en skräddare sitter så har han den i sin famn. Det är nästan som ett uppdrag för Tom Cruise i den välbekanta rullen - Minsta felsteg så går det åt skogen. En missbedömning i klämmet av föremålet man förflyttar så åker det i marken. Mission failed. Idoti av hög klass - men jag gör precis likadant själv. Och jag slår vad om att även NI gör det.

Friheten att göra vad andra säger

Idag var vi och kollade på studenterna som for runt på sina flak i staden. Jag kom mest att tänka på min egen student. Hur mycket jag hatade alla som sprang runt och gormade och skrek sina jävla fittramsor. Vadå lilla tvåa, lilla tvåa!? De kommer ju gå runt och sjunga precis samma sak som er om ett år. Håll käften! Och vafan, "fyfan vad vi är braaa, bröööl". Fitter!! Vafan är ni så glada för? Nu börjar ju ert skitliv.

Jag kunde inte instämma för en sekund. Jag var inte bra. Jag hade inte gjort mig förtjänt av någon traktorfärd, munter sång eller champagnesprut. Jag hade legat och bölat hela natten innan hos Isak och bara känt litervis av ångest rinna ur mig. Jag ville inte fira mitt nederlag. Jag tog första bästa skjuts hem och lät fånen åka på sina flak och skrika bäst fan de ville. Jag hade ett betyg att åka hem & gömma för min familj, pappret som definerade mitt värde - både som framtida slav och som person.

Ni som åkte runt där idag hoppas jag hade jävligt skoj, för så såg det iallafall ut. Ni har förmodligen gjort er förtjäna av det.

The Collector

Emma brukar retas och kalla mig saker när jag talar om min barndom. Hon tycker att jag var ett nördigt fån som måste betraktats som konstig av min omgivning. Varför!? Jo, hon tycker att mina tre största intressen var lite... "Wierd". Skitsnack! Alla som INTE;

• Samlade på djurskellet i sin understa byrålåda
• Byggde modellplan hela kvällarna (min samling P-51:or var inte att leka med)
• Hade en stor samling dinosaurier som stod prydligt uppradade på hyllan

Räcker upp handen. Ja just det! Där ser du Emma! Det var du som var konstig.

Gyllene Gaffeln

Under gårdagen blev det ingen mat gjord, och följdakligen hade jag ingen matlåda med mig till jobbet. Tur då att man har en trogen kypare på jobbet som serverar allt man vill ha! Låt oss kalla honom... Shirzad. Jag knäppte med fingrarna, och på 3 blanka var Shirzad där. Jag beställde en tallrik kroketter med finfint kött, Shirzad kallade det för örtagårdsstek och det lät ju mäkta läskande! Så för ett ögonblick försvann han, och jag inväntande min föda.

Så kom han in igen. Åh, så det doftade! Jag lät den svalna en stund, för att sedan hugga in. Likt Proust fördes jag tillbaka till svunna minnen när jag kände smaken fylla mig. Den där steken... Jag slöt ögonen. Omedelbart kom jag åt tänka på när jag som tvååring sög på en nyblöt disktrasa, som även den smakade vagt av dillsmör. Och kroketterna, finare papier maché har smaklökarna sällan skådat. Så mjukt, men ändå så papperslikt. När jag var klar med måltiden såg jag det resterande dillsmörsblandade fettet flyta runt på tallriken. Jag hällde det i min mugg, värmde det i mikron och drack det sedan istället för efter maten-kaffet. Det var ändå lite kvar, så jag hällde det i hela ansiktet och lät det rinna nerför min kropp.

Findus. Era jävla fitter.

Dirty pretty things

Jag sitter på jobbet och kom att tänka på när jag fick höra att jag var ful första gången. Åh, jag minns det som igår, du ljuva ungdomens vår! Jag var väl en sisådär 11-12, och jag och Smuffe hängde med två brudar. Den ena tyckte vi var råsnygg, medan den andra såg ut som en påse potatissallad. Ni vet, ett sånt där typiskt bihang som kan följa med om man vill åt en snygg tjej, den där jobbiga blindtarmen som inte har någon funktion, men ändå är med där hela tiden. Bara för att. Iallafall, vi hade styrt upp en liten dejt med dom (ty vi ville ju båda åt den snygga), och den skulle äga rum i den bildskönes husvagn. Väl där inne var det sanning och konsekvens som var aktiviteten för dagen. Vi körde mest sanning hela tiden, och vi kom till slut till ämnet snygghetsgradering. Det blev bestämt att vi skulle ranka varandras snygghet från 1-10, och det var Smuffe och jag som fick börja. Vi gick ut och talade taktik.

- Hon den snygga tycker jag vi ska ge nio, så hon fattar att vi gillar henne!!
- Men den andre då? Vi kan ju inte ge en tvåa eller nåt? Då blir hon ju ledsen...
- Ja men i jämförelse med den andra är hon ju knappt en tvåa!
- Men om vi säger såhär då... Hon kan få en sjua. För då blir hon ju fulare än sin kompis... Men inte skitful. Hon tror bara att hon ligger "snäppet efter". Ok?
- Så gör vi! Alright let's go!

Så gick vi in och sade det.

- Okej, vi tycker du är en nia! Sade vi till den snygga.
- Och dig gav vi en sjua! Informerade vi plasthinken med pistagenötskal. Vad får vi för poäng då, undrade vi.
- Ja, Smuffe får en nia iallafall! Fnittrade kjolstygen ikapp. Smuffe och jag mjuggade och kollade på varandra. Vi hade dom i våra fickor!

- Och Tim får nog en tvåa.

En Makalös Dårskap

Har ni hört något om eller med E.M.D? Superkonstellationen innehållandes idolsnubbarna Erik, Danny och Mattias. De försöker ihärdigt exponera sig själva som skönt relaxade snubbar som är skitbra polare med varandra, de skojar och busar om vartannat. Jag har hört dem flera gånger i radio och de leker & stojar och talar glatt & ihärdigt. Men jag har alltid tyckt att den där Danny verkar lite läskig. En typisk lurifax som man inte står ut med om man tillbringar för mycket tid med honom (kanske för han verkar lika djup som ett A4).

För ett par veckor sedan så såg jag ett klipp med busgrabbarna på aftonbladets hemsida, se det här. Det är en lättsam intervju där man ställer lite allehanda frågor, men så kom Bob Dylan på tal. Snygg-Erik säger något om att han var den största och bästa artisten, då reagerar Danny och säger att han är ganska usel. Då viskar Erik något näsvist tillbaka, och så är de mitt uppe i ett litet minigräl. De vill ju inte visa för intervjuaren vad som försiggår, så de viskae istället saker åt varandra under sista delen av intervjun. Fule snygg-Erik är märkbart irriterad, det nästan kokar i honom! Om ni kollar innan de börjar prata Dylan så ser han redan tjurig ut.

Jag tror han har fattat grejen. Så mycket ilska som bubblar inom honom för att han spenderar så mycket tid med Danny! Jag ser Aftonbladets kommande löp framför mig; "Idol-Erik skar Danny ett framfall", "E.M.D - Danny akutopererad - Tvingades av Idol-Erik att svälja tegel". You go Erik!

The truth is out there

Igår när jag låg och bläddrade i en bok som handlade om allehanda katastrofer så snubblade jag över något som fick mig att höja på ögonbrynen. Det hela handlade om olyckor inom rymdutforskandet, närmare bestämt om de två skeppen Challenger och Columbias destruktioner. För att illustrera det hela tog jag två bilder. De är av tveksam kvalitet då de till att börja med inte är särskilt stora i originalutförande, och sedan så tog jag faktiskt bilderna med en sketen mobilkamera. Men iallafall, här är dom;


Noterar ni något anmärkningsvärt? Om inte, tillåt mig poängtera ut det åt er.

• Observera antalet på bilderna. Sju i varje besättning. Fem män, två kvinnor.
• Notera likheten mellan kvinnornas frisyrer. I båda bilderna så finns det en med lite åttiotalsliknande frilla och en med lite längre, rakare och svart hår. I båda fallen är den med fluffet den fulare, medans den med det långa mörka är något bildskönare.
• I bägge besättningarna ingår det en svart man, i båda fallen med kortklippt Al Green-minnande frilla.
• De fyra vita männen är också medelålders och lika varandra.
  

Min slutsats är alltså att besättningarna (som det går 17 år emellan) är exakta kopior av varandra. Jag står undrandes; vad är syftet? Ifall de strandar på Mars, är det bäst att ha med "en av varje" för att kunna populera den nya planeten på ett någorlunda varierat vis? Det fallerar ju då automatiskt, för de har ju inga asiater eller araber med. Kan någon peka ut tanken? Och kom inte och säg att det är samma personer, för alla tvärdog i sina respektive krascher. JAg blir snart flint, såsom jag gnuggar min skalle!

Homecoming

Sådärja! Nu är jag åter hemkommen efter idiotin i Blekinge. Det gick sådär, jag och Manne ångrade gravt att vi glömde våra M249:or hemma i Bergslagen då det fanns dårskap att decimera så man fullkomligt vadade i det. Upp till knäna! Pirater, gaphalsar, snyltare, folk som låtsaspratar danska och så vidare. Men vad fanns det att förvänta sig - festivaler är ju som bekant inte samlingsplatser för Svea rikes begåvningsreserv (så på sätt och vis kände ju även jag mig hemma). Som vanligt var vi navet i campingen, vårt dansgolv var välbesökt oavsett om det var disco- dansbands- eller dödsaftnar. Vi kände oss dock lite decimerade av det faktum att vår stereo pajade skivor, och att runkarplattan var den första att stryka med. Det kändes... Tomt på något sätt.

Solen sken nåt så inåt helsike, (jag blev ganska brun och fin) men eftersom min näsa är så stor kan jag ju inte direkt gömma den någonstans, så den blev röd och svedd. Jag ser nästan ut som Manne (clownen) vilket dock kanske inte framgår av bilden. I övrigt var det mycket trevligt att återse kompanjonerna Pissnisse & Brunnforsarna, som i vanlig ordning var vid mycket gott humör. Att vara en skojare blir extra belönande i ett så muntert sällskap! Det är iallafall fint att vara hemma igen och få återse frugan & alla andra. Jag har en hel del återhämtning att ta igen...

Nyhetstorka?

Jag måste återigen be om ursäkt för det dåliga uppdaterandet, då mitt internet hemmavid fortfarande är urkukat och det finns tills synes ingenting som jag kan göra. Nu drar jag dock till Sveriges i särklass största skitfestival SRF och slår rekord i storslaget griseri med Manne ett par dagar, så jag hade inte kunnat uppdatera i vilket fall som helst. Räkna med en stor genomgång när jag kommit hem! Ha det bra tills dess kära vänner.

Vänner & Fiender

Hej allesammans! Till att börja med får jag be om ursäkt för den bristfälliga uppdateringen på sistone; mitt internet har ej fungerat, och först idag har jag rätat ut linan igen. Nu funkar det dock utmärkt! Iallafall...

...Så fyllde jag år i tisdags den 27:e maj, bara att invänta gratulationerna!! Så många goda vänner jag har som jag kommer få tala med, oh isn't life grand! MEN... Så blev det ju naturligtvis inte, vilket ju borgar för uthängning på bloggen min. Jag vill dock framhäva två särskilda individer som gjorde ett ypperligt jobb!

Jaovesst! Jones (6:e jun) och Stuart (10:e jul) förstås, som man iochförsig alltid kan lita på, så fina som de är. Där märker man vilka som man betyder något för!

... Men så har vi ju resten förstås.

Isak (14:e jun), Benny (25:e jan) och Nils-Petter (5:e okt) & Jon-Erik (14:e sept). för att nämna några. Benny, som vid sin egen födelsedag tidigt på förmiddagen ringde och frågade om jag var glömsk, som glömmer bort sånt här viktigt. Jon-Erik fick jag visserligen ett meddelande av på kvällningen, men han räknas ändå till de usla eftersom han i sarkastiska ordalag kommenterade mitt könsorgan och näsa. PLUS att han trodde att min kära mor heter Anna-Lena. Hoppas Ove och Heidi är stolta.

Men ALLRA mest förnärmad blev jag ändå av min bästis Manne (14:e feb). Det kan jag visserligen förstå när jag tänker efter. Jag ser Rejmes verkstadslokaler framför mig; Manne rör sig leende på väg mot telefonen för att ringa till mig. "Öj, du!! Det är bråttom här, du måste ju jobba färdigt!!" skriker hans arbetskamrat Jörgen. Manne struntar i det och fortsätter mot telefonen, då Shirzad och Valle sliter tag i varsin arm. "Försök inte! Du har jobb att slutföra!". Manne försöker slita sig, han rycker och drar. "Jag måste ringa Tim!!" piper han med gråten i halsen, nästan så rösten spricker. Han kämpar i säkert fem minuter innan de får ner honom på golvet. Manne står på sina knän, helt slut på krafter. Han gråter och undrar varför, varför får han inte ringa till Tim? "Du går ingenstans förrän jobbet är klart" väser Jörgen och knäar omkull Manne på det smutsiga, oljiga golvet. Gänget ger sig iväg till sina respektive arbetsplatser, och Manne ligger kraftlös, gråtande och skakande kvar på marken. Det enda man hör är en mening som viskas upprepade gånger;

"Förlåt Tim... Förlåt...!!"

Encouragement

När jag skulle avsluta mina tre år i gymnasiet var jag nere i smeten mer än förut. Mina betyg hade dalat från "medel" på diagrammet till någonstans "långt under dåligt". Jag gick ständigt runt och jämrade mig, och oftast inte i närheten av skolan. Det var (nu såhär i efterhand självklart) väldigt roligt hur vissa lärare hanterade mitt frånfälle. Tillexempel religions-Ingas (tillika livscoach) tips;

- Jaeee Tim.... Det här ser ju inte så bra ut...
- Kan tro det ja.
- Jaeee man alltså.. Man behöver ju inte alltid plugga för att komma vidare i livet... Man kan ju också åka till Norge till exempel.
- Jahaaee..?
- Jamen och rensa fisk. Det får man jättebra betalt för, är det något du har funderat på? Rensa fisk? Det är det många som gör.

Kanske inte hörrudu Inga!
MEN, jag tycker iallafall att gensvaret jag fick ifrån samhälls-Mona var det mest talande.

- Okej då, någon som kan svaret? Tim?
- Öhhmm... Nääee jag har inte läst igenom det...
- *suck*.... Tim... Vad gör du här egentligen? Va?

Thats pedagogik for you.