Break the ice

Jag brukar (allt som oftast) se mig som en något sånär smart person. Eller okej, intelligensbegreppet är väl aningen relativt, man kanske snarare skulle säga... Medveten. Jag är medveten om mig själv och den konstanta idioti som omger mig. Jag intalar mig att jag på något sätt kan genomskåda den, se den för vad den är och följdaktligen, undvika den. Men ibland så gör jag saker som ställer hela min syn på mig själv på ända. Jag är tillbaka på noll, jag skulle lika gärna kunna sitta och blänga på en TV som visar Jerry Springer på mute, och Martin Stenmark på stereon. Så dum känner jag mig.

Efter middagen så slänger jag mig över disken för att få det snabbt avklarat, så jag kan parkera ändalykten i soffan. Tjoff tjoff! Se, det blänker som ett nypolerat oll! För att uppnå maximalt mys i soffan så brukar jag också fixa till ett glas med en liten limebit och kanske, ungefär halva glaset vatten, och resten fyllt med is. Eftersom man alltid är blöt efter en stunds hårt diskande så fastnar ju isbitarna på fingrarna när man tar dem ur frysen (åh, fysikens lagar). Jag tänkte vara lite skojfrisk och trixa för Emma, så min snilleblixt sade till mig att ta upp dem med tungan istället. Hähä, nu ska hon få se!

Så gick jag till Emma med en isbit på tungan och hon frågade mig något i stil med "Är du dum i huvudet eller!?". Vadå tänkte jag, ser du inte vad skoj!? Den sitter ju på tungan! Hoho! Men när jag fått nog av hennes idiotförklarande blickar så tänkte jag dra dän den där (fyra D-ord på rad) isen, då den satt märkbart... fast. Det gjorde ont när jag drog i den. Jag skrattade lite bortförklarande, sedan jag tog i utav bara fan, och till slut... RITSCH!! Det gjorde ont så innåthelvete och jag tror jag drog bort kanske 2500 smaklökar. Jag rörde inte en min, och sade något i stil med "såja! borta!" sen sprang jag in på toaletten och såg hur blodet pumpade ur min slempinne. Jag grimaserade och kände mig usel.