Gyllene Gaffeln

Under gårdagen blev det ingen mat gjord, och följdakligen hade jag ingen matlåda med mig till jobbet. Tur då att man har en trogen kypare på jobbet som serverar allt man vill ha! Låt oss kalla honom... Shirzad. Jag knäppte med fingrarna, och på 3 blanka var Shirzad där. Jag beställde en tallrik kroketter med finfint kött, Shirzad kallade det för örtagårdsstek och det lät ju mäkta läskande! Så för ett ögonblick försvann han, och jag inväntande min föda.

Så kom han in igen. Åh, så det doftade! Jag lät den svalna en stund, för att sedan hugga in. Likt Proust fördes jag tillbaka till svunna minnen när jag kände smaken fylla mig. Den där steken... Jag slöt ögonen. Omedelbart kom jag åt tänka på när jag som tvååring sög på en nyblöt disktrasa, som även den smakade vagt av dillsmör. Och kroketterna, finare papier maché har smaklökarna sällan skådat. Så mjukt, men ändå så papperslikt. När jag var klar med måltiden såg jag det resterande dillsmörsblandade fettet flyta runt på tallriken. Jag hällde det i min mugg, värmde det i mikron och drack det sedan istället för efter maten-kaffet. Det var ändå lite kvar, så jag hällde det i hela ansiktet och lät det rinna nerför min kropp.

Findus. Era jävla fitter.

Dirty pretty things

Jag sitter på jobbet och kom att tänka på när jag fick höra att jag var ful första gången. Åh, jag minns det som igår, du ljuva ungdomens vår! Jag var väl en sisådär 11-12, och jag och Smuffe hängde med två brudar. Den ena tyckte vi var råsnygg, medan den andra såg ut som en påse potatissallad. Ni vet, ett sånt där typiskt bihang som kan följa med om man vill åt en snygg tjej, den där jobbiga blindtarmen som inte har någon funktion, men ändå är med där hela tiden. Bara för att. Iallafall, vi hade styrt upp en liten dejt med dom (ty vi ville ju båda åt den snygga), och den skulle äga rum i den bildskönes husvagn. Väl där inne var det sanning och konsekvens som var aktiviteten för dagen. Vi körde mest sanning hela tiden, och vi kom till slut till ämnet snygghetsgradering. Det blev bestämt att vi skulle ranka varandras snygghet från 1-10, och det var Smuffe och jag som fick börja. Vi gick ut och talade taktik.

- Hon den snygga tycker jag vi ska ge nio, så hon fattar att vi gillar henne!!
- Men den andre då? Vi kan ju inte ge en tvåa eller nåt? Då blir hon ju ledsen...
- Ja men i jämförelse med den andra är hon ju knappt en tvåa!
- Men om vi säger såhär då... Hon kan få en sjua. För då blir hon ju fulare än sin kompis... Men inte skitful. Hon tror bara att hon ligger "snäppet efter". Ok?
- Så gör vi! Alright let's go!

Så gick vi in och sade det.

- Okej, vi tycker du är en nia! Sade vi till den snygga.
- Och dig gav vi en sjua! Informerade vi plasthinken med pistagenötskal. Vad får vi för poäng då, undrade vi.
- Ja, Smuffe får en nia iallafall! Fnittrade kjolstygen ikapp. Smuffe och jag mjuggade och kollade på varandra. Vi hade dom i våra fickor!

- Och Tim får nog en tvåa.

En Makalös Dårskap

Har ni hört något om eller med E.M.D? Superkonstellationen innehållandes idolsnubbarna Erik, Danny och Mattias. De försöker ihärdigt exponera sig själva som skönt relaxade snubbar som är skitbra polare med varandra, de skojar och busar om vartannat. Jag har hört dem flera gånger i radio och de leker & stojar och talar glatt & ihärdigt. Men jag har alltid tyckt att den där Danny verkar lite läskig. En typisk lurifax som man inte står ut med om man tillbringar för mycket tid med honom (kanske för han verkar lika djup som ett A4).

För ett par veckor sedan så såg jag ett klipp med busgrabbarna på aftonbladets hemsida, se det här. Det är en lättsam intervju där man ställer lite allehanda frågor, men så kom Bob Dylan på tal. Snygg-Erik säger något om att han var den största och bästa artisten, då reagerar Danny och säger att han är ganska usel. Då viskar Erik något näsvist tillbaka, och så är de mitt uppe i ett litet minigräl. De vill ju inte visa för intervjuaren vad som försiggår, så de viskae istället saker åt varandra under sista delen av intervjun. Fule snygg-Erik är märkbart irriterad, det nästan kokar i honom! Om ni kollar innan de börjar prata Dylan så ser han redan tjurig ut.

Jag tror han har fattat grejen. Så mycket ilska som bubblar inom honom för att han spenderar så mycket tid med Danny! Jag ser Aftonbladets kommande löp framför mig; "Idol-Erik skar Danny ett framfall", "E.M.D - Danny akutopererad - Tvingades av Idol-Erik att svälja tegel". You go Erik!

The truth is out there

Igår när jag låg och bläddrade i en bok som handlade om allehanda katastrofer så snubblade jag över något som fick mig att höja på ögonbrynen. Det hela handlade om olyckor inom rymdutforskandet, närmare bestämt om de två skeppen Challenger och Columbias destruktioner. För att illustrera det hela tog jag två bilder. De är av tveksam kvalitet då de till att börja med inte är särskilt stora i originalutförande, och sedan så tog jag faktiskt bilderna med en sketen mobilkamera. Men iallafall, här är dom;


Noterar ni något anmärkningsvärt? Om inte, tillåt mig poängtera ut det åt er.

• Observera antalet på bilderna. Sju i varje besättning. Fem män, två kvinnor.
• Notera likheten mellan kvinnornas frisyrer. I båda bilderna så finns det en med lite åttiotalsliknande frilla och en med lite längre, rakare och svart hår. I båda fallen är den med fluffet den fulare, medans den med det långa mörka är något bildskönare.
• I bägge besättningarna ingår det en svart man, i båda fallen med kortklippt Al Green-minnande frilla.
• De fyra vita männen är också medelålders och lika varandra.
  

Min slutsats är alltså att besättningarna (som det går 17 år emellan) är exakta kopior av varandra. Jag står undrandes; vad är syftet? Ifall de strandar på Mars, är det bäst att ha med "en av varje" för att kunna populera den nya planeten på ett någorlunda varierat vis? Det fallerar ju då automatiskt, för de har ju inga asiater eller araber med. Kan någon peka ut tanken? Och kom inte och säg att det är samma personer, för alla tvärdog i sina respektive krascher. JAg blir snart flint, såsom jag gnuggar min skalle!

Homecoming

Sådärja! Nu är jag åter hemkommen efter idiotin i Blekinge. Det gick sådär, jag och Manne ångrade gravt att vi glömde våra M249:or hemma i Bergslagen då det fanns dårskap att decimera så man fullkomligt vadade i det. Upp till knäna! Pirater, gaphalsar, snyltare, folk som låtsaspratar danska och så vidare. Men vad fanns det att förvänta sig - festivaler är ju som bekant inte samlingsplatser för Svea rikes begåvningsreserv (så på sätt och vis kände ju även jag mig hemma). Som vanligt var vi navet i campingen, vårt dansgolv var välbesökt oavsett om det var disco- dansbands- eller dödsaftnar. Vi kände oss dock lite decimerade av det faktum att vår stereo pajade skivor, och att runkarplattan var den första att stryka med. Det kändes... Tomt på något sätt.

Solen sken nåt så inåt helsike, (jag blev ganska brun och fin) men eftersom min näsa är så stor kan jag ju inte direkt gömma den någonstans, så den blev röd och svedd. Jag ser nästan ut som Manne (clownen) vilket dock kanske inte framgår av bilden. I övrigt var det mycket trevligt att återse kompanjonerna Pissnisse & Brunnforsarna, som i vanlig ordning var vid mycket gott humör. Att vara en skojare blir extra belönande i ett så muntert sällskap! Det är iallafall fint att vara hemma igen och få återse frugan & alla andra. Jag har en hel del återhämtning att ta igen...

Nyhetstorka?

Jag måste återigen be om ursäkt för det dåliga uppdaterandet, då mitt internet hemmavid fortfarande är urkukat och det finns tills synes ingenting som jag kan göra. Nu drar jag dock till Sveriges i särklass största skitfestival SRF och slår rekord i storslaget griseri med Manne ett par dagar, så jag hade inte kunnat uppdatera i vilket fall som helst. Räkna med en stor genomgång när jag kommit hem! Ha det bra tills dess kära vänner.

Vänner & Fiender

Hej allesammans! Till att börja med får jag be om ursäkt för den bristfälliga uppdateringen på sistone; mitt internet har ej fungerat, och först idag har jag rätat ut linan igen. Nu funkar det dock utmärkt! Iallafall...

...Så fyllde jag år i tisdags den 27:e maj, bara att invänta gratulationerna!! Så många goda vänner jag har som jag kommer få tala med, oh isn't life grand! MEN... Så blev det ju naturligtvis inte, vilket ju borgar för uthängning på bloggen min. Jag vill dock framhäva två särskilda individer som gjorde ett ypperligt jobb!

Jaovesst! Jones (6:e jun) och Stuart (10:e jul) förstås, som man iochförsig alltid kan lita på, så fina som de är. Där märker man vilka som man betyder något för!

... Men så har vi ju resten förstås.

Isak (14:e jun), Benny (25:e jan) och Nils-Petter (5:e okt) & Jon-Erik (14:e sept). för att nämna några. Benny, som vid sin egen födelsedag tidigt på förmiddagen ringde och frågade om jag var glömsk, som glömmer bort sånt här viktigt. Jon-Erik fick jag visserligen ett meddelande av på kvällningen, men han räknas ändå till de usla eftersom han i sarkastiska ordalag kommenterade mitt könsorgan och näsa. PLUS att han trodde att min kära mor heter Anna-Lena. Hoppas Ove och Heidi är stolta.

Men ALLRA mest förnärmad blev jag ändå av min bästis Manne (14:e feb). Det kan jag visserligen förstå när jag tänker efter. Jag ser Rejmes verkstadslokaler framför mig; Manne rör sig leende på väg mot telefonen för att ringa till mig. "Öj, du!! Det är bråttom här, du måste ju jobba färdigt!!" skriker hans arbetskamrat Jörgen. Manne struntar i det och fortsätter mot telefonen, då Shirzad och Valle sliter tag i varsin arm. "Försök inte! Du har jobb att slutföra!". Manne försöker slita sig, han rycker och drar. "Jag måste ringa Tim!!" piper han med gråten i halsen, nästan så rösten spricker. Han kämpar i säkert fem minuter innan de får ner honom på golvet. Manne står på sina knän, helt slut på krafter. Han gråter och undrar varför, varför får han inte ringa till Tim? "Du går ingenstans förrän jobbet är klart" väser Jörgen och knäar omkull Manne på det smutsiga, oljiga golvet. Gänget ger sig iväg till sina respektive arbetsplatser, och Manne ligger kraftlös, gråtande och skakande kvar på marken. Det enda man hör är en mening som viskas upprepade gånger;

"Förlåt Tim... Förlåt...!!"

Encouragement

När jag skulle avsluta mina tre år i gymnasiet var jag nere i smeten mer än förut. Mina betyg hade dalat från "medel" på diagrammet till någonstans "långt under dåligt". Jag gick ständigt runt och jämrade mig, och oftast inte i närheten av skolan. Det var (nu såhär i efterhand självklart) väldigt roligt hur vissa lärare hanterade mitt frånfälle. Tillexempel religions-Ingas (tillika livscoach) tips;

- Jaeee Tim.... Det här ser ju inte så bra ut...
- Kan tro det ja.
- Jaeee man alltså.. Man behöver ju inte alltid plugga för att komma vidare i livet... Man kan ju också åka till Norge till exempel.
- Jahaaee..?
- Jamen och rensa fisk. Det får man jättebra betalt för, är det något du har funderat på? Rensa fisk? Det är det många som gör.

Kanske inte hörrudu Inga!
MEN, jag tycker iallafall att gensvaret jag fick ifrån samhälls-Mona var det mest talande.

- Okej då, någon som kan svaret? Tim?
- Öhhmm... Nääee jag har inte läst igenom det...
- *suck*.... Tim... Vad gör du här egentligen? Va?

Thats pedagogik for you.

Cowabunga

Idag var jag med Manne på utflykt. Han hade med sig sitt tvåhjulafordon och skulle bränna runt, runt, runt på en bana utav sand, mitt ute i en skog. Likt en indian som skulle ut och slåss mot den stora fulingen Custer tog han på sig sin utrustning och testade olika krigsminer. Han satte sig sekunder efteråt på sin vildhäst, yttrade ett krigsvrål och red ut i fjärran, ut i ökenlandskapet med mord och självuppoffring i sinnet.

- ...Det finns en chans att jag inte kommer tillbaka levande.
- Hur vet du det?
- ... Fåglarna sjunger om död ikväll.

Hört på jobb # 16 (Virologi)

- ...Jaevesst, å nue har de anställt en neger också!
- Vaa!
- Vesst, så nu äle ett te ställe man inte kan gå in på!
- Jafaen man vill ju ente bli sjuk!
(Enter enda kvinnan på arbetsplatsen;)
- Vadå sjuk!?
- Jamen vafaen! Svartsjukan!
- Häehäe, jae! Hepatit Neger!!
- Hähä
- Höhö

Wiklund

Jag sitter ensam hos Manne och har tills nu suttit och vältrat mig i söndagsmatiné i sällskap med Indiana Jöns (första rullen) som jag faktiskt aldrig tidigare sett, mitt stora filmintresse till trots. På hans fittiga tagentbord som saknar bokstäver (jag får köra på känsla) försöker jag skriva ned några rader - jag har redan fått sudda ut och skriva om minst 10 gånger hittills. Mina fingrar luktar ostbågar & navelludd och jag mår lite halvkasst sedan gårdagen. Filmen var dock väldigt njutbar och jag må säga att jag myser lite åt den barnsliga lekfullheten de verkade ha back in the days när de gjorde äventyrsrullar. Störst intryck gjorde ändå två fraser som jag tror kommer smyga sig in i mitt vardagliga liv, då det kan appliceras på så mycket! Se bara!

No matter what happens kan man alltid ta en dadel. Hey mannen, ta bort kniven, chilla! Ta en dadel!

- Fan vad jag har ont i huvudet asså...
- Shiit, dåliga dadlar dude.

Game on

FIFA-omgångar hos Manne är nog det som rör upp mest känslor hos oss unga män. Inget finns det som orskar sådan stress, ilska och (eventuellt) glädje. Jag har i smyg gjort en liten stilstudie över olika faser som vi går igenom under denna högst pressande situation. Vi börjar med Manne;

Ansiktsuttrycket meddelar oss att någonting bra händer eller är på väg att ske. Det kanske vankas mål, eller han gjorde en snygg räddning. Ögonen kan lätt förväxlas med att vara apatiska, men det är blott koncentration. Observera slutspelsskägget.



Här verkar det som om Benny gör något snitsigt! Han tar sig ofta vatten över huvudet och tror sig vara bättre än han egentligen är, men denna gången uttför han med tungan rätt i mun en högklassig dribbling på Nils-Petter. Att han sedan lyckades med det, och gjorde ett utmärkt mål syns på nästa bild, då...







...Nils-Petter är märkbart besviken. Bättre lycka nästa gång!

Average Joe

Har ni tänkt på vilka träbockar de svenska idrottsmännen är? Totalt ointresserad som jag är hör jag ändå radiosporten ett par gånger om dagen, och var gång de intervjuar valfri högpresterande idrottsman i lagsport ska de alltid vara så blygsamma. Som i måndags, då någon hockeyspelare hade trixat in ett snyggt mål. Det spelar ingen roll hur makalöst målet är, utan alltid;

- Det var ett sjujäkla mål det där!
- Tjae, jag vet inte, de jobbade bra bakåt, jag fick en puck upp på mig och hittade en lucka i deras försvar och hade tur som fick in den...

Men samma dag (fast från en fotbollsmatch) intervjuade de någon utlänning som jag inte minns namnet på;

- Du stod för två assists, hur känns det?
- Det känns bra, jag fick bollen och utnyttjade min snabbhet ordentligt och lade upp en perfekt pass upp mot [något medspelarnamn] och han satte den. Samma på andra assisten, jag utnyttjade snabbheten och så gick det som det gick...

Så ska det ju låta! Ta åt er när ni gör nåt bra och avfärda det inte som om det vore nonsens, svenskjävlar. Som om jag gör det...

Lyckans flens

Någon som sett Talang 2008? Jag har lyckats pricka in två avsnitt faktiskt, och jag måste säga att jag finner 2 saker ytterst vedervärdiga. Den första är ju ganska given, Berra K, men den är ju så väntad så den tänker jag inte gå in på.

Det andra får dock mitt rygghår att krypa inåt och min livslust att vända tvärt. De är så vidriga att jag bara vill ta tag i dem om axlarna med raka armar och kaskadspy dem i ansiktet. BUÄÄÄ!! Kanske torka mig lite om munnen, bara för att känna att det kommer en våg till. UÄÄÄH!! Med ansiktet fullt av chorizo och magsyra undrar de vad de gjort för fel. Jamen så kolla då!!



Jag ser bilder av hur föräldrarna står vid sidan av scenen med riktiga Werkelin-dollartecken som pupiller och gnider händer. Hur de när släkten är samlad visar hur duktigt de drillat sin lilla slav. Kolla vad hon han!! Barnet kollar upp lite ängsligt och tänker "Mamma jag vill inte!" men morsan böjer ned huvudet, kisar med ögonen och hytter med näven. Barn som sjunger sånger. Bah! Fyfan.

Sett på jobb #3

Apropå det där med skåphälsningar och smeknamn...