Muzak

På jobbet är min Ipod min bästa vän. Jag slipper monotont maskinljud, öronbedövande maskinbuller och gubbtjat. Bara in med snäckorna i öronen med kåpor utanför och brassa på. Idag noterade jag att två låtar fick mig att reagera med den gamla hederliga ståpälsen och lite blött i ögat. Två rätt så oväntade dessutom. Den ena var November med Laleh. I samma stund som det skedde så började jag samtidigt att ifrågasätta min sexualitet. Men det är nåt särskilt med den tonen som tas runt ungefär 2:35 i låten. Det är bara då det sker, och det sker varje gång. Halvdan låt i övrigt.

Precis när jag skulle lägga ifrån mig min trogna slipmaskin och lämna verkstaden för att shoppa jeans med hål, rosa skjorta och läderkeps så rättfärdigades plötsligt min existens när The Somberlain kom på. Det är tamejfan det bästa jag hört, jag vill slita av mig pungen och tramp-krossa kulorna! För det låter så jävla bra. Jag har haft den låten sedan högstadiet och den är den enda jag kommer på som jag gillat så länge, allting annat blir ju trist och uttjatat. Men rackarns!! Spränga hörlurar och öra!!!

Jag vet för övrigt att Lars-Manne kommer att kika fram & kommentera något i stil med "jääävla kärring!"

Mal

Inom en snar framtid ska jag och Nils-Petter fästa ny fuldöds på skiva. Det ska låta illa, gå undan och göra ont att lyssna på. Det ser jag fram emot! Jag älskar att fila på slabbiga låttexter och slå hårt på trumman. Anmärkningsvärt är hur Nils-Petter, vars allra bästa artister är Queen, Status Quo och DJ Fontana, kan komma upp med så välljudande oljud(?). Han är dödsriffarn, i can give him that.

Variation förnöjer (Hört på jobbet #5)

Jag har observerat tre saker, företeelser som gubbar på jobb aldrig finner tråkigt. Eftersom de sker dagligen så måste det ju vara hilarious lizom bah. Dessa är de vanligast förekommande, men det finns åtskilliga fler.

• I trappuppgången till våran avdelning är det ett trasigt lysrör på väggen som blinkar enerverande. Ni vet, Skräckfilms/Alien style. Varje gång man går förbi det i sällskap med någon gubbe: "Gå långsamt! Nu är fartkameran på!" Vad säger du, i trappen, va VA, vadå fartkamera!? Är du född i farstun gubbe!?
  


• Vi börjar halv sju på morgonen, men är man där extra tidigt får man gubbcred, så en del är där redan runt sexsnåret. Och då för att visa sin duktighet med att man är där först och de andra kommer efter en (fast ändå långt innan halv sju) så har man två val. Antingen säger man "Godmiddag!" för att markera att man vart där sååå länge. En annan populär är "Har du med dig Aftonbladet!?" Ha-haa.
  


• Efter en diskussion om invandrare där en gubbes huvudargument var "Alla muslimer är dumma i huvet, därför ska dom bort" så försökte jag flika in lite andra aspekter i det hela. Det slutade med att jag blev anklagad för att vara muslim. Inte räckte det med att jag påpekade att jag inte är muslim, jag sade att jag tyckte allt överdrivet praktiserade av religioner är idioti, må de så vara kristna, mussar eller whatever. Så nu får jag höra ett antal gånger om dagen, tillmälen såsom "Har du läst koranen nåe!" eller kanske "Har du bett fem gånger redan, va, va!?"

Det är så jävla kul. Det är humor. Humor säger jag!! Lika kul som Robert Gustavsson, Haaa-Haaa. Roligare. Stefan & Krister. Göm brännvinet från käringa!!! Ta på er lustiga kläder & peruk!! På repeat, om och om igen! Varje dag!! Åååh skrattet har inget slut.

Bergsman

Fast vem fan kan klandra gubbsatarna? Jag menar, de är ju utpräglade Bergslagsbor. De föddes här, de har levt hela sina liv här, de har gjort samma saker i hela sina liv, och de kommer dö här. Eller nej, de kommer inte dö här. Bergslagen kommer mörda dom. Den nöjer sig inte med tortyrkammaren, den vill ha ditt liv och din själ.

...Men vem är jag att säga att jag inte är likadan? Jag är född här, jag har levt ganska exakt 96% av mitt liv här. Jag har i stort sett gjort samma saker här. MEN jag vill iallafall inte dö här. Så jag hoppas jag går att rädda.

Hört på jobbet #4 (Vaj e ming gaffehl?)

I jobbets matsal har vi en gaffel. Alltså en reservgaffel, ska man äta lunch har man med sig sina egna, men om man glömt det så finns det en i reserv. En ful en med plasthandtag. Eftersom alla gubbjaevlar har inpräntat i skallen sedan de tidigare 95 årena av sitt liv de jobbat där, att man ALLTID har med sig sin gaffel så har den inte använts av någon på låt säga, åtminstone 93 år (och skulle nog inte heller göra det på minst 55 år till). Men i egenskap av gröngöling glömde jag min gaffel en gång och var tvungen att använda reserven. Efter att ha letat på den i sin håla och diskat & hackat av det centimetertjocka dammlagret förstås.

Den fungerade trots sin fulhet helt okej som mathävarverktyg. MEN jag råkade få med mig den hem i min lunchlåda. Lika bra att ha kvar den över dagen och diska den i diskmaskinen då (den såg ju ut som stryk) tänkte jag, och hade följdaktligen inte med mig den dagen därpå. Ärkegubbe approaches;

- ÖÖJ DUE! Varfaen är gaffeln?
- Vadå, den som låg där? (pekar)
- Jae! Den med blått handtag!
- Jag råkade få med mig den hem, så den är kvar i diskmaskinen tror jag.
- Men sete att tamälen hitå!
- Ja jo, vadå har du ingen gaffel med dig idag?
- Klaert ja haer! Men den ska va häeir!! Där ska den ligga!!
- Okej...

Rätt sak på rätt plats! Har nånting legat där länge betyder det att den ska fortsätta göra det. Flytta inte på saker, min hjärna kollapsar av alla nya intryck! Först en gaffel, vad kommer sen, va, va!! Vem bestämmer på det här bygget, va, SVARA DÅ!! Håll käften, knullgubbe. Jag ska ta alla dina gafflar ifrån dig. Jag ska ta din frus gaffel, dina vänners gafflar och dina grannars gafflar. Då är det din tur att ta reserven. Och glöm förfan inte att ta med den tillbaka.

Koppleri

På en annan betydligt bättre kanal som också sysslar med public service, P3, (minns inte om det var på Kvällspasset eller P3 Populär) var gårdagens ämne "Connectors". En så kallad Connector är en person som har ett stort kontaktnät och en oerhörd förmåga att i varje möte med människor lyckas utvinna och/eller styra upp saker. De är ungefär som en social knutpunkt, och enligt babblarna i radioprogrammet så driver också de världen åt rätt håll och gör den till en bättre plats.

Jag har bara en person i min umgängeskrets som någorlunda passar i det facket, och hans namn är Jon-Erik. Jag förstår inte hur fanskapet gör, men om man skulle skicka in honom på ett hotell typ Hilton helt tomhänt, skulle han komma ut igen med två rumsnycklar, ett free pass till relaxen och tillgång till en neverending minibar + umgänge i klass med Howlin' Pelle & Joe Labero. Att besitta denna förmåga att kunna styra upp de bästa saker av minsta lilla är lika värdefull som en lightsaber hade varit på medeltiden, eller en kyl & frys hade varit för Neanderthalarna. Medan jag omedelbart tänker Patrick Bateman-tankar när jag samtalar med någon som jag inte är särskilt tjenis med, styr karln upp saker och ting till det bästa oavsett vem det är. Jag fattar inte.


Förresten trodde Jon-Erik fram till i åttan att barn föddes ur anus.

Rödnackar

På den genomusla kanalen Radio Örebro 102.8 så var det häromdagen en snubbe som blev intervjuad. Jag minns inte riktigt vad han heter, det var Mehmet eller dylikt. Han är iaf tjänsteman på immigrationsverket och blev tillfrågad om hur de tänkt vid placeringarna av nyanlända flyktingar. Orten Stråssa togs upp speciellt. Han sade att de boende i Stråssa som han mött på hans besök där var genomgående positiva och glada över att det kom lite nytt folk i byn och fyllde ut de tomma lägenheterna där.

Mitt spontana tips till herrn som jag inte minns namnet på - Om ortsbefolkningen i Stråssa är ute på gatorna och skriker och skjuter i luften så är de inte glada, det vankas offerblod i vallabod. Såna är dom.

Brimstone Pung

Den stundande helgen skall jag återigen ut på äventyr, ingen ro - Linköping skall intas, söndras & raseras. Jag ska besöka mina vänner Pizzabagar-Vanja & Black Metal-Smurfen Jonas. Hade även sett fram emot att få återse sprätten Gustav, men han är väl för upptagen med att gå på Yogaseminarier och dricka grönt Té. Mitt besök har varit "på G" sedan i, tjaae, Juli, men har av klantarslighet och sjukdomar aldrig blivit av men nu satan & jävlaranamma sker det. Jag tror det blir förnämligt, jag har inte sett någon av mina bulvaner sedan i början av Juni.


I övrigt har jag haft en vanlig pissdag med allt vad det innefattar (jobb). Totalt ointressant och händelselöst. Jag sitter fast och känner bara hur apatin börjar gro, och snart börjar skörden. Autumn '07 coming up.

The Firm

I fredags hade företaget ordnat en liten utflykt. De hade hyrt någon sjö i en skog, där jag satt på en sten. Låtreferensskämt åsido, vi skulle gå & fiska och jag fick som sig bör inte ett enda hugg. Tuffa tider, the fishes can smell my fear. Farsan och övriga fick dock många firrar, men efter ett par timmars korvgrillande och fruktlöst fiskande så gav jag vid tolvtiden upp och sållade mig till suparbänken istället. Vid sextiden var jag hemma och plakat, det kändes skumt att man började bli bakis när man skulle gå och lägga sig.

För övrigt ogillade jag allra mest att något geni valde att ta med sig sina två ungar till utflykten. Tror ungar verkligen att om de säger "du kan inte ta mig" lite lurigt och går runt en, att man ska springa efter dem? Damn right säger jag, jag tänker fan inte ta dig din jävla unge och GE FAN I ATT KASTA KOTTAR PÅ MIG för det funkar inte det heller. Slå dem för örat! Slå dem med stickiga plankor och putta dem i sjön.

Fast det allra bästa med utflykter blåbärsbrännvin åsido är ju såklart korvgrillningen. Gyllene tider, korv med bröd är fint det! Jag hatar när jag får mycket svart på korven för då får jag cancerångest, som man får av det brända har jag hört. Så jag vände det svarta på mina korvar nedåt och gav dem till barnen och gjorde Dum & Dummare-minen.

Uphall-a

På lördagsförmiddagen for jag och käringa till Örebro för uppslutning av kamrater. På kvällens schema stod det fest med stora bokstäver, och den skulle äga rum i en av Sveriges vidrigaste städer, Uppsala. Missförstå mig rätt, jag tyckte det var en fin stad (ty det var första gången jag var där) men det finns nog ingen soptipp som är värre än de där rackarns studentfitterna. Mer om det sen. Vi slöt iallafall upp med Fiskar-Freddan och Asian Babe-Lotta och satte oss i Saaben och brände iväg, fort ska det gå. Väl framme så checkade vi in på hotellet, och sedan blev det softande innan kvällens event...

...Som satte igång kring sexsnåret. Det hela artade sig väl, jag åt mig stinn & trind på köttbit och lax och jag nötte sakta men säkert ned min hjärna tills den hade problem med de enklaste av gångertabeller. För att åter knyta an till studentfolk. Det är något som for mig att osa av genuint hat när jag ser vuxna människor springa runt i lustiga rosa buskis-kläder eller gå i långa rader genom städer och hålla varandra om axlarna och sjunga sånger. Ni vet, pam-pam-pam-pam-pam-HEY, pam-pam-pam-pam-pam-HEY-stilen. I en Ally McBealsk drömsekvens tog jag min ölflaska och slog sönder den mot betongtrappen, sprang rätt in i tåget och utövade avverkning. Men annars dansade jag runt med mina sugrör till ben och gjorde det bästa av situationen, inte ens spex från vuxna femåringar skulle få sabba aftonen. Efter ett par timmars dans och nydefinering av white mans overbite så insåg jag att all dryck hade stigit mig åt huvudet, så jag barkade av hem till sängen.

Hört på jobbet #3

"- Fan den enda neger man skulle kunna vara vore ju Stevie Wonder, då slapp man ju veta man är en själv"

Son of a hag

Jag har en vän vars mor går under beteckningen "haggan". Haggighet kan vara ett luddigt uttryck, men följande är dess främsta kännetecken.

• Snålhet. Betala inte en krona för mycket och kan man tjata till sig lägre pris så GÖR.
  


• Tjat. Evinnerligt tjat om allt och alla, jämt.



• Åka bil långsamt och lyssna på kristen musik.



• Nyfikenhet som gränsar till det maniska. Fråga om allt så du vet ALLT. Går hand i hand med punkt nr. 2, tjat.
  

Följande anekdot tycker jag är oerhört roligt, den går i punkt ett, snålhetens, spår. Tillåt mig utveckla; Haggan (låt oss kalla henne BM) hade kommit på en lysande idé hur man gör för att få jumbopaket av t.ex. Smör, Flingor och andra husliga produkter till vrakpris. Alltså jumbopaket, vi snackar tio liter Lätt & Lagom och meterhöga Corn Flakes-paket. Utan att överdriva, de fick använda spade för att fiska upp flingjävlarna. Hur kom man över dessa? Jo, driver man ett företag så slipper man betala moms. Så varför inte starta ett? Lätt som en plätt. Ett problem dock, vad sysslar företaget med, vad gör man business på? Man kan ju inte ha ett låtsasföretag utan namn liksom. Efter noggrant övervägande så döptes företaget, och fick namnet BM-Saker. Alltså, man sysslar med saker, grejer. Om ni får en tjänst ledig BM-Saker, ring mig.

Djävulskap

Av någon outgrundlig anledning så har texten blivit olika stor på olika inlägg. Olika typsnitt förkommer också. Idioti! Jag blir tokig! Någonting har gått snett. Jag ska försöka åtgärda felet. Återkommer.

Mordor

I helgen var det Kopparbergsmarken (-marknaden på svenska). Det är årets största händelse i Norra länsdelen, om man ser till folktillströmningen. Tiotusentals kommer till staden som ligger ca 3-4 mil ifrån mig, för att gå förbi panflöjtsspelande indianer, gapiga försäljare och stånd som säljer majskolvar som fastnar mellan tänderna. Marknaden i sig är dock inte ämnet för inlägget, utan själva Kopparberg med omnejd. Jag ska förklara varför.

Varje gång jag åker in i Kopparberg/Bångbro (karta) fylls jag av en olustig känsla, eller snarare, jag blir genuint ledsen. Det är som om att härifrån och upp så går det en osynlig gräns som markerar att nu är det skit. Här är allt skit. Och jag menar inte bara Kopparberg, jag menar alla orter ovanför och upp till Dalarna. Ja fan jag hatar Dalarna också. Det är minst lika illa. När jag åker förbi/igenom dessa orter, (tex. Ställberg, Ställdalen, Hörken, osv. osv.) så tänker jag bara att om jag skulle bli tvångsplacerad här skulle jag springa ut i vedbon och langa fram repet. Fort ska det gå.

Jag minns en gång när jag for igenom Ställdalen på väg upp mot Ludvika. Det ösregnade, och på en parkbänk vid vägen satt en gubbe i skyfallet iklädd en soppåse med en regnhatt och ett helrör (som såg ut att vara) Brännvin Special. Han kände nog samma sak som jag gjorde de fem minutrarna det tog att åka igenom byn, fast hela tiden. Jag känner ångest och skådar misär, jag ser trasiga människor överallt och hopplöshet över att vara där där dom är. Byggnaderna skulle vara ett utmärkt sceneri för en killinggänget-produktion. En meter utanför stads/bygränsen så är det tjock, mörk och tung granskog. Placera ett black-metal band i byn och de har material för ett dussin skivor inom en vecka. Jag blir ledsen.

Jag vet inte riktigt vart Sverige börjar igen efter denna helvetets startlinje vid Kopparberg. Men långt norrut. Hela mellansverige osar skit. Jag skulle säga att man kan dra gränsen vid Skellefteå, eller kanske Umeå. Där uppe är det fint.

Stackars

"Om ni gör det kanske jag blir glad och höjer mina ögonbryn igen"