För att anknyta till veckans Hawk, där Ghaal nämndes; Manne W skulle göra en lysande BM-Sångare. Fast vid annat namn såklart. Vad skulle ditt namn vara Manne? Jag tycker Anaal skulle passa. Tänk dig decimeterspikes och corpsepaint på den här saten!

Brunnforce

Öppet brev till Emma Brun Fors.

Dags att sluta upp med dumheterna. Jag och min kollega Manne W har länge försökt sätta P för ditt storhetsvansinne, du vet vad jag talar om. Ända sedan SRF '07 har vi diskuterat detta, och även gjort dig medveten om det, utan att vi sett något resultat eller försök till bättring. Vi talar självklart om ditt smusslande med bilder, framförallt sådana som porträtterar partytillfällen, så som nyss nämnda festival. Fixande hit, redigerande dit, trixande med färger upp & ner... Det är uselt, uselt säger jag! Det är en sak om du tar ett kort på en nyponbuske i morgondagg, eller säg, en bild på mig vid stranden i motljus under skymningen medans jag sysslar med yoga. Men vissa bilder är inte menade att göra snygga! Fulheten är charmen (se på mig, jag är ful men osar charm, sex appeal & finurlighet). Du tar den enkla vägen ut! Du är feg!

Signerat Tim O och Manne W

Fikarast

Era jävla idioter! Skratta inte åt buskis. & Absolut inte när den är på radion! SKRATTA INTE DÅ SÄGER JAG!!! Era.... jävla.... gu.....gu....gubbaaaas!!!!! Jag faller ner på knä och gråter och slår i marken. Samlar mig litet och viskar. Skratta... inte åt...skiten!!!

Veckans Hawk

"Jag njuter ända ner till anusrosen när Ghaal skriker "spise sina baaarn!!" i Profetens Åpenbarelse."

Sign of the times #3

Allt som oftast i barndomen hade Gris-Nils och jag som bekant ingenting att göra. Då hände det att vi gick upp i skogen och klättrade i telemasten för att få lite överblick. Digitalkameran var av modell typ första ever så den var stor som ett hus och kvalitén var ungefär som ni ser nedan (på inställningen mellankvalitet). Och man fick välja motiven med omsorg! För det fick plats runt 20-30 bilder. It's a hardknock life.

Byn i all sin prakt

Nostalgia

När vi gick i mellanstadiet var Jon-Erik och jag ett riktigt författarteam. Vi skrev många noveller ihop och när jag läser igenom dom på äldre år så tänker jag på vilka slipade satiriker vi var ibland, utan att egentligen ha en susning om vad vi skrev om. Som t.ex. den historien då vi åkte till Mars för att fly jorden, och vi stötte på vad som tycktes var en mumie. Det visade sig dock att det egentligen bara var Carl Bildt inlindad i toalettpapper, och han informerade oss om att han hade kommit för att förstöra ännu en planet. Ganska insiktsfullt med tanke på att man var 10 år. Annars präglades historierna mest av idioti. Jag hade en gång läst ordet "fikusar" i en av Berts Dagböcker och tyckte det var så roligt så jag ville använda det (trots jag inte hade en aning om vad det betydde) själv. Så vi inledde historien med "Det var en gång två fikusar som hette Tim & Jon-Erik", och vi trodde klassen skrattade åt oss för att ordet i sig var så roligt.

Kul kuriosa är att Lars-Manne också var ett snillrikt barn. Vid samma tidpunkt kom han på det geniala smeknamnet till Jon-Erik, Fattig-Hjon, som ju faktiskt är roligt än idag.
Oh, barndomens oskyldiga år.

Sign of the times #2

Som när Gris-Nils och jag en lördagkväll hade packat påsen med petflarran och tog mopparna ut för en sväng. Vi tänkte att det skadar ju inte att kolla läget i grannbyn liksom. Så vi åkte ner (istället för att gå för en gångs skull) vid elva-tolvsnåret och tyckte det var ovanligt tomt utanför Konsum. Så vi letade runt lite tills vi hittade en gäng som var på väg någonstans, tänk, kanske var det en fest! Vi hakade på och gick mot en röd villa mitt i centrala grannbyn, & när vi gick där på plattorna i trädgården snavade vi över diverse trehjulingar och hinkar.

Väl där inne spelades det Hel, Völund Smed, Ultima Thule & annat smått & gott. Varför inte, här slår vi oss ned. Det är ju livat åtminstone. Inne i vardagsrummet höll en tjockis & tillika husägare kallad Sami låda om hur sionismen skulle besegras (ett tips för nybörjare var att börja i liten skala var att bojkotta vissa filmer - t.ex. Indiana Jonas med juden Harrison Ford) och flygblad delades ut i hundratal för oss kids att sprida ut. Jag kan inte minnas ett exakt årtal, men jag kommer ihåg att han hade fått importerat ett Playstation 2 från Japan eller USA för det hade inte släppts i Sverige ännu. Så jag satt där och lyssnade på tjocke Sami som raljerade om hur kampen mot ZOG skulle föras, och med hans PS2 och hans tavla på Adolf Hitler ovanför TV:n som bakgrund kunde jag inte låta bli att tänka på honom.

Sami trivdes nog inte heller här. Och jag tror inte hans son, ägare till trehjulingen utanför, kommer att göra det heller.

Sign of the times #1

Början av högstadiet till början av gymnasiet måste vara den förskräckligaste av tider att leva i. Det jag minns mest, eller snarare det enda jag minns, var den oerhörda tristessen. Man spelade inget instrument, ingen sport, man var inte intresserad av att läsa, man hade inga pengar, man ville inte vara hemma för man hatade alla, man hade ingen tjej och man kunde inte åka någonstans för man var för liten. Så vad gjorde man? Jag vet vad jag och min vän Gris-Nils gjorde med vår tid ungefär 90% av alla helger. Vi hade allt som oftast skaffat oss en petflaska moonshine av hängläppen Björk, och vi gav oss ut på promenad i natten.

Vi hade inget mål utan vi bara gick och gick, flera kilometer tills vi stötte på någon, vilket vi ofta gjorde. I vår by eller grannditot. Vi var ju inte direkt ensamma i vår situation, alltid fanns det någonstans som ungar samlades. Då kunde man iallafall sitta och hinka ur sin petflaska med andra människor som också var sysslolösa och hade egna. Ibland fanns det inte det, och då fick man roa sig på annat vis. Man kunde tillexempel sparka sönder en busskur, skrotbilar eller kasta sten på rutor. Det spelade ingen roll om det duggade eller var iskallt, man ville bara ut, ut för att antingen träffa folk eller för att låta sin frustration flöda över dött material i skenet av det orangea gatljuset. Man hatade var man var, och vår by är bara en av tusentals likadana.

Nu är jag 22 och jag har eller gör nästan allt det som jag nämnde i början. Men inte fan gillar jag att vara här mer för det.

Neverending humor (Hört på jobbet #6)

Åjo, det finns fler skämt som aldrig tråkar ut gamla män på arbetet än de som jag redan nämnt.

• Vid förmiddagskaffet finns det pepparkakor;
  - Fan tare en kaka te sålu blir lite snäll!
  - Nelu, ja ä så snäll så tar jag mer än en så blir en ju menlös!
  - Hähähä
  - Höhöhö
  
  


• I fikarummet finns en lapp om influensavaccination. Det förordas på en del punkter att man ska ta denna, bla. ifall man lider av KOL.
  - Vadåe, ska man ta sprutan om man har KOL?
  - Hähä, jamen vafan kan man inte ta den om man är KOL då?
  - Hähähä
  - Höhöhö
  
  Skämt på daglig basis. Roligt! HÄHÄHÄ!!! ROLIGT!!!! AAAAHHHH!!!!

Shake and Bake

Jag tror jag lider av ett handikapp. Eller nån form av funktionshinder är det iallafall. Det är nämligen så att var gång jag tar någon i handen och presenterar mig (och den andre personen i sin tur presenterar sig) så händer det något. Jag har ingen aning om vad det är eller hur det uppstår, men är de jag presenterar mig för fler än EN person, så är chansen 95% att jag inte har en aning om vad du heter efter jag tagit dig i handen. Efter jag hälsat på någon som jag tidigare ej mött är det som att de få sekundrarna av själva handslaget är som bortblåst, inklusive den delen då man säger sitt namn. Har du inte något utmärkande drag, t.ex. att huvudet slutar efter näsan eller att dina ben är ersatta av ett Gizmokvack-hjul så kommer jag förmodligen inte komma ihåg vad du heter. Helt plötsligt så tycker jag inte det är sånt självklart ljug längre när mördare kör med "jag kommer inte ihåg vad som hände", eftersom jag får likadana blackouter bara av ett handslag & presentation. Lustigt att notera är alltså att det sker alltså samma sak i mitt huvud när jag hälsar på någon, som när någon annan har ihjäl någon.

Jag vet inte riktigt vad det beror på, om jag kanske är självisk och helt ointresserad av vad personen jag möter jiddrar om. Eller om jag är så fullt upptagen & koncentrerad med att försöka uppträda normalt, och få den där perfekta handslagskraften så jag glömmer bort att minnas. Nån psykologisk orsak måste det ju finnas. Eller är jag bara helt jävla blåst?

Douglas

- Fan var du igår Olsson!? Hade käringa di huvet ditt i bensax älle vadåe!?
- Nejfaen, klart ho inte hade! Han ä ju islamist! De knullar ju inte sådeir!
- Nejvisstfaen! Han måste fått ryggskott när han var nere på bönematta! Hähähähääh
- Höhöhöhöö

Har ni sett Falling Down gubbjävlar, HAR NI DET, VA!?!?

Back in chapel town

Ursäkta föregående inlägg. Syns på TISDAG skulle det ju självklart ha stått.

Aaah, hemkommen från mitt besök i Linköping. Det var nice, mest lunkande i sakta mak och gott häng. Hittade en riktigt nice vinylaffär med det rekordgalna namnet Crazy Records, där jag gjorde många fynd varav flertalet jag letat efter en längre tid. Eller vad sägs om feta varianter av Necrotisiscm; Descanting the Insalobrious, en fyr-LP box med Hank Williams, From enslavement to Obliteration eller en go Bildskiva med Nile? Rånice affär med bra priser och schyssta eldsjälar till snubbar som drev den. (PS. Billy ville jag skulle köpa hans favoritskiva Daudi Baldrs åt honom men det gick på 300 spänn så nä, sorry du!)I övrigt var jag mest med Jonas och softade, och på lördagen kom Vanja och frugan Bea, lite senare även Kooompa. Synd var det att Gustaf "Knullar'n" Classon inte kom förbi, men jag tyckte han sade något om nya rökelser och skivor med österländsk ambience. So you're excused! Jag gick dock förbi och stal kaffe & glass av honom dagen efter. No love lost.

Jag återkommer med mer senare. Hektiskt på jobbet för en gångs skull.

Veckans Hawk

Rotade runt bland mina bilder på datorn häromdagen, det finns en hel jäkla massa. Mest förekommande tror jag dock min kamrat Michael Hawk är. Han ser ut ungefär såhär. Usch...

Nu drar jag till Linköping. Syns på Måndag!

Muzak

På jobbet är min Ipod min bästa vän. Jag slipper monotont maskinljud, öronbedövande maskinbuller och gubbtjat. Bara in med snäckorna i öronen med kåpor utanför och brassa på. Idag noterade jag att två låtar fick mig att reagera med den gamla hederliga ståpälsen och lite blött i ögat. Två rätt så oväntade dessutom. Den ena var November med Laleh. I samma stund som det skedde så började jag samtidigt att ifrågasätta min sexualitet. Men det är nåt särskilt med den tonen som tas runt ungefär 2:35 i låten. Det är bara då det sker, och det sker varje gång. Halvdan låt i övrigt.

Precis när jag skulle lägga ifrån mig min trogna slipmaskin och lämna verkstaden för att shoppa jeans med hål, rosa skjorta och läderkeps så rättfärdigades plötsligt min existens när The Somberlain kom på. Det är tamejfan det bästa jag hört, jag vill slita av mig pungen och tramp-krossa kulorna! För det låter så jävla bra. Jag har haft den låten sedan högstadiet och den är den enda jag kommer på som jag gillat så länge, allting annat blir ju trist och uttjatat. Men rackarns!! Spränga hörlurar och öra!!!

Jag vet för övrigt att Lars-Manne kommer att kika fram & kommentera något i stil med "jääävla kärring!"

Mal

Inom en snar framtid ska jag och Nils-Petter fästa ny fuldöds på skiva. Det ska låta illa, gå undan och göra ont att lyssna på. Det ser jag fram emot! Jag älskar att fila på slabbiga låttexter och slå hårt på trumman. Anmärkningsvärt är hur Nils-Petter, vars allra bästa artister är Queen, Status Quo och DJ Fontana, kan komma upp med så välljudande oljud(?). Han är dödsriffarn, i can give him that.