illmatic

Jag har cyklat som en jävla dåre denna vecka, med min praktikplats på ett högstadium som mål. Här i Dalarna har vi för närvarande en temperatur som ligger kring nollstrecket dygnet runt, och eftersom det veckan innan snöade en decimeter eller två så är det jävligt... Snögeggigt. Varenda meter är en kamp för överlevnad, och för er som undrar varför jag inte promenerar istället så är det för att det skulle ta över en timme, och det är på tok för lång tid.

Jag har tillochmed slutat att få den här chockkänslan man får när man sladdar till eller håller på att köra omkull. Min adrenalinbank är tom, eller så har jag bara vant mig. Som sådana där bergsgetter. Två gånger for jag ikull idag. Den ena gången slirade jag helt enkelt ikull och hamnade på sidan, den andra så svängde jag åt höger men körde rakt fram, in i en snödriva och styret gjorde med scrotum som man gör med råa ägg när man bakar bullar (jag hade för övrigt Life's a bitch med Nas i lurarna, passande nog)

Således deklarerar jag nu att om nån ser mig köra omkull och jag gör det gamla hederliga "resasigfortochfortsättasomomingentinghadehänt"-movet så är det inte för att jag tycker det är pinsamt. Det är bara för det är småpotatis. Happens all the time liksom.