Pass the gravy

Som liten såg jag alltid fram till söndagarna och dess middag. Detta kanske är en av sinnets efterhandskonstruktioner, men jag skulle tippa på att vi iallafall fick pommes, schnitzel & bea en två-tre söndagar i månaden, mest för att det var ett sådant sug på det från barnaskaran. Jag stod och såg på hur mor äggade & ströbröade de där bitarna, och det rann dregel från mungiporna. Åh en sån frossa som snart skulle inledas, oftast liknade det en soppa gjord på bearnaisesås med lite pommes och köttbitar som flöt ikring.

Jag trånade så mycket efter de där köttbitarna & bean att jag kunde bli rasade om jag av någon anledning missade middagen, om jag t.ex hade varit hos någon vän eller dylikt. Formligen rasande! Jag kunde skrika och slå i dörrar om jag inte fick min bea-fix. Varför ringde de inte? Varför varnade de mig inte i tid att om jag var borta skulle jag missa bean? Jag trodde ibland, på fullaste allvar, att de åt det när jag inte var hemma för att de ville jävlas med mig. "Haha! Nu gick du miste om bean för du inte var med din familj!!". Helt allvarligt. Nu är jag schnitzelfri sedan tio år, och tänker inte åka dit igen.

Annoyance

Vafan blev det för fel med texen nedan nu då!? Det går inte att ändra och jag blir SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!

Edit: Problem åtgärdat. Jag är en idiot.

Walk

Jag har börjat komma fram till en lösning till ett av mina stora problem i vardagen; gången. Mer än nödvändigt så leder mina promenader till snubbel och fummel över trottoar och isgata. Det behöver inte ens vara något hinder när jag tänker efter, det räcker med slät asfalt eller grusväg av standardsnitt för att jag ska lägga krokben för mig själv. En del i problemet kan vara att jag är kobent, samt att fötterna pekar inåt i en nästan rät linje (vilket gärna under mjugg påpekas av vänner och sambo), men jag har börjat komma på en annan lösning än avancerad rekonstruktiv kirurgi: att gå långsamt.

Jag går alldeles för snabbt i vardagen, av den enkla orsaken att jag tycker det är så jävla tråkigt att promenera. Kanske inte just företeelsen promenix i sig, utan för att det är en så trist transportsträcka. När jag går i vardagen så rör jag mig endast mellan hem, skola, affär eller bibliotek. Det är förbannat TRÅKIGT och jag vill förkorta promenadtiden så gott jag kan, även om det är på bekostnad av svett och häftig andning. Samtidigt tycker jag att promenera är fantastiskt roligt. Om man är på okänd mark och ser nya saker, förslagsvis utomlands, så är ju det roligaste man kan göra att bara gå runt och kolla läget, lizom bah. Men nu är jag ju inte utomlands eller på okänd mark.

Så efter noggrant utprövande av gångstilar så har jag funnit min stil; den långsammare gången. Jag lär mig den fortfarande, it's no easy transition, men jag är på väg iallafall. Även om det går långsammare.

Lucky

Jag brukar titta på Family Guy på TV6 då och då. Brukar ni? Det är en skoj show, men fan i helvete vad förbannad jag blir varje gång jag ser den likt förbannat. Kanske inte på showen i sig, men åtminstone på den där jävla pajasen på TV6 som jobbar på översättningsavdelningen. Herregud! Såhär går introlåten:

Som ni hör i refrängen sjunger de "Luckily there's a family guuuy", inte sant? Geniet på TV6 som valt att översätta sången har dock skrivit "Lucky är en familje-kille". Vadå Lucky är en familjekille? Det finns ingen Lucky i programmet. Jag har aldrig hört namnet nämnas, och jag har fanimej plöjt varenda avsnitt. Hur tänkte du, käre anställda, eller är du bara komplett fri från hjärnceller, din dåre? Sånt här kan förstöra min dag, huga.

Hooray

Oh really...

Buff

Goda nyheter för misärtörstande bloggläsare och bergslagsintresserade! Nästa helg ska jag hem till byn och tänkte passa på att slutföra min abrupt avbrutna bildsvit om Bergslagen, Sveriges mellangård, vars föregående inlägg kan skådas här och här. Det kommer bli vackert, det kommer bli tänkvärt, och ska nog få den mest livsglada handbollspajasen på knän och gråta blod. Men inte förrän nästa helg som sagt, jag har lite bilder att knäppa. Men bara så ni vet! Kom igen nu, det blir skoj.

Blabbermouth

Det gick ju lite såder, det där med att vara underground. Ca en halvtimme efter första inlägget så såg jag, när Emma satt på sin facebook, att hon i sitt statusfält (eller vafan det heter) att hon skrivit något i stil med "Tim har börjat blogga igen! Kolla in!!", så min plan gick om intet. Men vad gör väl det när allt kommer omkring, man dör ju inte av lite sällskap.

Vilket påminner mig om när jag skulle ta mitt körkort. Jag tassade på tå kring Manne för att inte låta honom få veta något, så jag en dag bara skulle dyka upp mjuggandes och säga "Ska du med på en tur!?". Jag drog valser hit och dit, jag skulle göra ditten och datten så jag kunde tyvärr inte komma förbi, och så vidare. Och jag var ytterst nära att lyckas! Cirka en vecka innan jag fick lappen så skrev jag upp, och Emma blev så glad. Så glad att hon skickade sms till alla hennes vänner (som till stor del även består av mina), samt uppdaterade fejjan med nyheten.

Jag hade sagt till ALLA mina vänner att inte säga något till Lars, men jag hade glömt Emma. Tre månaders lögnhalseri och tåtrippande, down the drain. Tack Emma.

Hört på jobb #17

I somras spenderade jag tre veckor på mitt älskade bruk. Tillståndet var där oförändrat, skulle man kunna påstå. During tisdagslunch diskuterades det bland annat väder:

- Faen vale blåste igår hölu!
- Jaefaen så inihelvete!
- Faen såg du inte björken vid Månstigen te? En tjock jäla gren hade blåst ned rätt på parkbänken inunder!
- Åfyfaen!! Tänk så hade nån jävel sutti där, han hade ju faen dött!
- Jaevesst! Så stor varen.
(enter tredje aktör i konversationen)
- Synd atte inte satt en neger under!
- Jae!! Eller en hel flock!
- De hade fåtten i huvve å dött!
- HÄHÄ!! Jafaen, synd.

Pedonesien

Satt på dasset och läste lite i min nya toabok, "Världens Flaggor", där, som namnet antyder, alla världens flaggor finns återgivna tillsammans med en liten faktaruta om varje land. Ni vet, folkmängd, exportvaror, storlek, etcetera. Där i avsnitten om Australien/Oceanien, skådade jag något häpnadsväckande. En liten, liten ö som heter Pitcairn Island. "Landet" har 50 invånare, och ligger (som cirkeln indikerar på bilden) mitt i stilla havet.

Jag fann det så fascinerande, att det bor femtio pers mitt i jävla havet mellan Sydamerika och Australien, att jag var tvungen att wikipedi- samt google earth:a det hela för mer info. Och vilken upptäckt jag gjorde på wikipedia! Det visade sig att sju personer på ön åkte dit för pedofili år 2004. Sju personer! På en ö med 50! Vilket fenomenalt pedofilratio. Jag är visserligen en idiot, men jag tror det blir 12.5% kiddyfiddlers på öjäveln, och ska man (som sig bör) ta med ett mörkertal på kanske en eller två pers till blir det till och med 15%. Herrejävlar, va?

Return of the mac #2

Joho ni! Jag tror baskemej att jag sakta skall smyga mig tillbaka här i min gamla håla. Men jag skall inte göra väsen av mig. Jag ska inte annonsera min återkomst någonstans, eller läcka till diverse vänner. Nej! Detta är en undergroundblogg från och med nu. Jag vill inte att någon skall läsa! Se det som bloggarnas svar på norsk nittiotals-BM. Ingen skall få läsa, ingen skall veta, endast jag! Bara för mig! Hähä!


Frågan är då varför jag inledde allt med "Joho ni!". Min bipolära person gör sig till känna. Håll till godo! Tack. Varsågod!

Baby Goodbye

Nej hörni nu lägger jag ner det här med bloggandet på obestämt framtid. Jag skriver alldeles för sällan, och när jag väl gör det blir det ju bara smörja. Tack ni som har läst, jag vet jag har en handfull trogna läsare där ute och ni har varit alltför snälla mot mig genom åren. Kanske återkommer jag i framtiden, jag tycker bara inte jag ska ha den igång när man inte sköter det bra, ni vet? Det är alldeles för mycket som snurrar i skallen för att jag ska kunna sköta även detta med gott samvete och gott resultat.

Tack för er tid. På återseende!

Valkyria

Jag såg Sarah Dawn Finer tralla på melodifestivalen nyss, jag. En riktig rugguggla det där, och jag kunde inte tänka riktigt klart,för det enda jag såg framför mig var... Ja, kolla in min illustration nedan och håll med; är det inte i detta element man egentligen föreställer sig henne?

Dolarhyde

Jag tror att jag på sistone spenderat osunt mycket tid på platser som inte riktigt "är jag". Vi har under lite drygt två veckors tid pysslat med en uppsats i skolan (därav min frånvaro som sagt), och jag har suttit i arkiv och bibliotek och bläddrat och letat efter info i timme efter timme. Manne var tidig i att påpeka detta genom att kalla mig "bög", "fjant" och så vidare.

Men jag kände själv att det började tära lite väl på mitt sinne, jag är inte direkt van i situationen. När jag blev införd av en kvinna i slutet ett rum, varpå hon lämnade lokalen och hämtade en STOR pärm med tidningar från 1925 och ett par bomullshandskar så leddes mina tankar osökt till den goa rullen Röd Drake. Hon lämnade mig ensam i rummet, jag slog upp pärmen och ville bara göra som psykopaten Francis när han var i muséet, och äta upp dokumenten.

Visserligen åt han bara upp en målning på 20x30 cm, men jag ångrade mig när jag insåg det omöjliga att förtära en hel årsupplaga av Bergslagsposten. Men jag ville verkligen.

Speaking of...

...Att vara hemma - jag beskådade det i särklass kanske mest smaklösa inom heminredning som jag skådat när jag var hemma hos mina vapendragare i Linde. Jag skulle sova över i Shirzads soffa en kväll, och Manne var på ingång för öl & umgänge. Vi beslöt oss för att spela honom ett litet spratt och släckte ned allt i lägenheten, tände doftljus all over the place (karln har nämligen ett helt skåp fullt av dom), släckte ned belysningen, satte på Marwin Gaye och satte oss i varsin ände av soffan.

Det skulle räcka för att iallafall göra Manne konfunderad för ett fåtal sekunder, vilket det såklart var värt. Helt plötsligt fick Shirre ytterligare en idé!
- Jag vet! Vi måste ha den här också!
Han tog ogenerat upp ett kvadratformat föremål och stoppade i kontakten till det.



Detta är alltså hans homeage till gud - En fyrkantig tavla föreställandes Mecka, med tillhörande regnbågsskimmer. Den passade ju onekligen in i syftet dock, man kan nog inte hylla gud på ett mer gay sätt.

Extended Absence

Hej på er! Självklart ska jag börja med att be om ursäkt för min förlängda frånvaro - jag har varit hemma i Hyttan i över en vecka och arbetat med en uppsats, och jag har emellanåt varit så stressad och jävlig så jag har bara stirrat in i väggen. Att hänga här har inte direkt varit första prioritet, och sen när väl helgen kom ville jag ju slösa bort den hos Manne och Shirzad och några buteljer. SÅ, där har ni fått er förklaring så ni slipper vara så jäkla otrevliga (Emma Borrfors!).