Hasta la Hamburgeria Sempre

Idag hade jag återigen en fnissig stund för mig själv när jag stod och pillade på jobbet. Jag tänkte mig tillbaka till de glada dagarna i tredje klass - Vi hade en temadag, det var på FN-dagen om jag inte missminner mig. Temat gick ut på att vi skulle simulera situationen i världen genom att fördela skolans elever såsom det ser ut i väst kontra tredje världen. Hela dagen skulle de fattigare ha sämre förutsättningar än de få procenten "rika" eleverna. Det hela hade sitt klimax under lunchen, då de rika skulle få äta hamburgare och skölja ned kalaset med lite Coca-Cola, medan vi som hamnade i fattiglappsgruppen skulle få äta ris och dricka vatten. Jag minns inte hur fördelningen var, men det var nog ungefär 85-90% fattiga, medan resten var i den rika gruppen.

Jag tror inte han var medveten om det, med allas vår Egil i fyran skulle snart bidra med lite extra krydda och realism till rollspelet. Ilskan och frustrationen bubblade i honom, varför skulle inte han få smaska hamburgare som de andra? Sagt och gjort, raseriet urartade i en riktigt liten hamburgarrevolution - stolar, saxar & pennor flög, rutor krossades och dörrar slogs igen. Upproret slogs snabbt ned av de styrande vuxna i den rika gruppen, och Egil släpades skrikandes och protesterandes ut ur matsalen. Vad mini-Lenin gör idag vet ingen.

Limp Bizkit (Hört på jobb #13)

På tal om föregående inlägg och limpmackor till frukost; En gång i tiden så tog jag tid på mig att göra goda mackor till frukosten på jobbet. Alltså ordentliga med lite allt möjligt på. Sallad, tomater, skinka och paprika osv. MEN det var innan jag visste hur man fungerar på arbetsplatser. För inte kan man göra sådana kreationer själv - en arbetande man ska ha limpa med ost på. Eller preckekörv!!! För var det annorlunda så fick man alltid någon skoj kommentar i stil med;

- Nu har nån var dukte på att knulle! Hähä!
- Ja han har ju fått tackkort i matlåda! HÖÖHÖÖ!!!
- Bra du har en käring som gör mackera åt dä!

Gubbjävelsfitter! Är ni handikappade, eller idioter kanske? Måste ni ha en kärring som fixar mackor åt er om de ska innefatta pålägg i plural? Gör era egna jävla mackor! Ge fan i att gnälla och testa själva. Det har nästan resulterat att jag har blivit one of them för jag inte orkar höra tjatet. Så nu sitter jag där med mina ostmackor och äter så lydigt. Jag är en slav.

Smack my bitch up

Jag hatar vissa ljud. Och jag tänker inte på vanliga hatljud såsom naglar mot tavla, gaffel mot tallrik och så vidare, utan det är andra ljud som driver mig till rent och skärt massakervansinne. Som till exempel på frukosten och lunchen under mitt arbete. Då sitter jag bredvid en gubbe som smackar, alltså tuggar med öppen mun. Så långt bak som jag kan minnas i mitt liv, kanske det första som jag lärde mig om uppförande tillochmed, var att inte smacka. Man tuggar inte maten med öppen mun. Det är oartigt och låter illa, och om jag gjorde det så kunde jag lika gärna gå ifrån bordet och äta själv, där jag fick sitta och smacka och smaska i min ensamhet och skam.

Men på jobbet sitter jag bredvid en smackare. Vi talar inte lite lågmält småsmask som man kan råka göra ibland - vi talar om dagligt, obligatoriskt mongosmack. Som en jävla hund som hittat en mumsig köttbit och ska slafsa i sig. För varje smack som tas så zoomar jag in den där munnen i mitt sinne. Ostlimpmackan blandas runt i käften med saliv och dålig andedräkt tills den bara blir en kladdig gröt som for runt. Allt går i slowmotion, varje smack ljuder med ett eko och jag sitter som i trans. Det enda jag hör är ett jävla smackande. Här klagar gubbjävlarna som om det vore världens undergång om man glömt lämna tillbaka en hammare som hängt på samma plats i skåpet i 45 år, för att bara gå in och smacka livet ur oss andra under rasterna. Fyfan.

Ski or die

I helgen var jag hos min snygga fru och nojsade, och på lördagen tog vi en avstickare till Mora för att se hennes mor och syster köra tjejvasan. Jag åkte hem därifrån med två bestående intryck;

1. Längdskidåkning är de fulas gren. Bleka, tjocka, smala, hartandade, grimaserande, alla var fula. Ja, jag tror tamejfan de enda snygga brudarna längs med hela spåret var svärmor och systern. För fulskådning, se på längdskidåkning.

2. Den särskilda inställningen till brudar som håller på med sport, liksom, "de är ju så söta när de försöker sig på sånt"-inställningen (okej för fotbollen, den är verkligen usel). Speakern vid målgången hojtade och höll låda som fan, "Åh kom igen tjejer, ni är så duktiga som kämpar på så hårt! Heja tjejer, det här klarar ni galant!". Som om speakern under "riktiga" vasan goes "Heja pojkar! Ni är jättejätteduktiga, hej & hå, vad det går! Era mamsingar är så stolta över er, tjohej varm choklad-choklad-pungsugar-elof-choklad!!!"Idioti.

Ps. Klaga inte på att jag aldrig uppdaterar.

Youth and young manhood

Igår satt jag och Manne och kollade på film. Den var rätt usel och kallas Cloverfield, en ny rulle som helt och hållet filmas med handhållen kamera a'la Blair Witch Project, fast mer påkostad och med ett ont monster som förintar New York (såklart). Den var kass, men det är kul att se Manne så uppspelt och drömsk. När soldaterna marscherar in och matar vilt med sina pangare så blir han alldeles till sig.

- Jag önskar att nåt sånt kunde hända här!!
- Jag skulle typ ligga och grina då.
- Ja men du är en fjant!! Jag skulle ha ett vapen i varje hand och bara mata. Sen om de kommer nära är det bara att slå ihjäl dom. Fatta när alla soldaterna kollar i sin kikare och så ser dom mig på avstånd, mördandes alla monster med mina bara händer. Slå ihjäl dom med en Guitar Hero-gitarr eller nåt!
- Då ligger nog jag avsvimmad.
- Jag skulle slänga upp dig på min axel och hålla min M60 i en hand och gå vidare.

Snällt att han åtminstone skulle rädda mig.

Jazzå.

Iochmed att min hjärna utsätts för daglig degenerering och förruttnelse så har man inte direkt vettigare saker för sig än att irritera sig på idiotiska ting. Och på nyhetssidorna (läs: aftonbladet.se) kan jag alltid gå in för att få en daglig dos idioti - tills jag inser att det kanske är jag som står för den största. Som här! Se bara på det så kallade Rödebygänget;
Så klart gubben blev skogstokig när han ser vad jag ser - självaste Darth Maul står till höger iklädd röd galonjacka, adidaspjuck & med lightsabern dragen. Bra gjort, fantombildsmakare. Eller som artikeln här. Kolla vad tidningen om innebandy, fånarnas sport (bortsett från handboll), heter. InnebandymagaZinet!? Herregud. Som att vara tillbaka till '87. Jag sliter mitt hår!! Jag är ett barn.

Gnech

Jag MSN:ade med Emma Brun Fors häromsistens, om gamla bloggminnen. "Åh, jag minns när jag skrev fyra inlägg om dagen" och så vidare. Hon påtalade då hennes gamla goda tid, då hon som värst var uppe i 10 inlägg på en dag. Jag mjuggade för mig själv och sade att "Ha-Ha! Tio inlägg va, du har då minnsann inget liv!". Hon kontrade med att säga att det allt var tvärtom, att det hände så mycket så hon knappt kunde hinna med allt. Jag funderade en stund och kom sedan på att det faktiskt stämmer. Som synes så har jag knappt skrivit någonting alls på senaste, och jag har aldrig haft så lite liv som nu. Jag känner mig som en hamster med betongskor som springer i ett hjul av gjutjärn. Som svetsats fast. Bah!! Ifall ni noterat avbrott i mitt annars så kontinuerliga flöde alltså.

Valentino (skådisen)

Idag är det alla hjärtans dag, uppenbarligen. En dag utan någon större betydelseför mig, om det inte vore för två anledningar;

1. Första gången jag talade med min snygga tjej var på alla hjärtans dag för fyra år sedan. Hade aldrig kommit ihåg datumet om det inte hade vart på denna dag i guess.

2. Första gången min fula kompis Manne såg världens ljus var den 14:e för 24 år sedan. Tänka sig att det gått så lång tid som han hade BM som halsband, va? Som Emma skulle sagt, ett så fult barn på en sån fin dag!

Jag har iochförsig ett tredje minne av denna dag, som är lite mer utav ett trauma kanske. Ni vet när alla ungjävlar ska hålla på med blommor och skit i skolan, eller kanske ge varandra ett geléhjärta eller två. Jag fick varken rosor eller hjärtan. As.

(bild photoshoppad av Emma Brunnfors)

Boyz 2 Men

Under mina 8 månader på ett fabriksgolv har jag egentligen först nu insett vilken flicka jag är. Nog för att Manne aldrig varit sen att påtala detta så fort jag har åtagit mig minsta uppgift, om det så är att äta pirog, lyfta vikt eller sparka på en boll. Eller Benny som hela gymnasietiden ifrågasatte min sexualitet så fort jag gav min åsikt (eller öppnade munnen över huvudtaget för den delen) om något, "Tim, det där måste vara det 33:e beviset på att du är bög". Men egentligen är det nog så att jag är en flicka i en mans kropp när allt kommer ikring. Se bara på alla gubbar på jobbet;

Ronny tillexempel. Han kan stå och svetsa och/eller skärbränna det flyger glödande bitar åt kors och tvärs. Rätt vad det är flyger det upp en bit rakt upp i flinten på honom. Den ligger där och ryker och fräser tills den slocknar och gubben rör inte en min. Det luktar bara lite bränt.

Eller Kjell-Brell. Man får passa sig när man ska tvätta händerna och man står efter honom i kön. Är man ouppmärksam så glömmer man att rätta till värmen på kranen, och man skållar händerna. Helt allvarligt, jag har gjort det flera gånger och händerna antar snabbt kokt-kräft färg och svider i nån timme framöver. Nästan brännskada för fanken, vad har gubben, kingpin-händer?

...Eller som när man dricker kaffe under rasten. Jag har tagit tid, det tar i gensomsnitt 11-12 minuter innan mitt kaffe blir så svalt att man kan dricka det utan att få brännblåsor hela vägen ner till ändhållplatsen. Efter en eller två minuter har Patrik slörpat i sig sitt som om truten vore gjord av läder.

Är det konstigt att jag känner mig flickig när det är detta jag ser varje dag, och klagar över en valk eller två (vad är detta för mystisk förhårdnad, har jag fått cancer i handen?) och smörjer in mig grundligt efter varje tvätt?

Muzak

Häromdagen besökte jag musikbörsen i Örebro och gjorde lite inköp. Jag har alltid tyckt att personalen varit fittig där (ty det har vart samma töntar så länge jag minns), tillåt mig berätta varför. De tillhör den här typen av personal som gillar att vara lite hurtiga och skämtsamma, ni vet, avslappnat sköna på jobbet - Och det måste de ju visa för alla kunderna också! Som när jag kom in så sjöng de båda kassagossarna på Onkels (fövisso utmärkta) gamla "Gaybusters". De turades om och fyllde i raderna å varandra;

- Nana-nana-nana
- Nananana-nana
- When Lennart Swahn
- I sleeping in you bed!
- Who you're gonna call!!
Båda tillsammans;
- Gaybusters!!

Haha vilka lustigkurrar till kassafånar! Sjunger och dansar när jag kommer in, va, där kom jag allt på dom! Sedan står jag och låtsas plocka bland lite sladdar för att se dom göra ungefär samma procedur, dock något modifierat med en ny låt när nästa kund kommer in. Fitter! Jag vill göra peacetecknet i ögat på den feta kassagossen med halvlångt hår och hårdrockstischa, och dra kepsfjanten i skägget och dunka ner huvudet i disken, "Sjung lite Onkel nu om ni är så jävla bekväma, sjung då!!". Busted.

Boll i hand

Tidigare idag kom jag att tänka på sport. Liksom hur alla mindre bygder/städer har som en egen nationalsport, så att säga. Där jag bor (eller i Storå) ska man t.ex spela hockey, medans man i Lindesberg ska spela handboll. Jag finner det lite lustigt, och undrar vem som från början är ansvarig för alla bygders olika sporter & klubbar. Som ifall man för hundrafemtio år startade en säckhoppnings- eller mandarinkastarklubb här i Hyttan, så hade ju det vart den dominerande sporten. Tänk på det när du startar en bygd, att välj en frän sport att föra vidare! För som i Lindesberg, jag menar... Är inte handbollskillar bland det mest korkade man kan komma att tänka på? Plus att de känns lite äckligt frykyrkliga på något vis.

When in Vietnamn

Jag skrev ett inlägg för länge sedan om felsägningar som jag hatar och föraktar. Idag hörde jag ett nytt på radion som jag glömt bort att jag hatade, men som jag blev ack så påmind om idag - det var en dåre som ringde in till Christer i P3 och skulle säga Vietnam, men som sade Vietnamn. Hm, lustigt din pajas, brukar du skriva det med N i slutet också eller? Det i sin tur fick mig att associera till ett annat land som folk brukar uttala råidiotiskt - Egypten. Hur många gånger har man inte hört folk säga Egyptsien? Egyptsien!? Vafan?

Hört på jobb 12#

- ...Ja, å vafaen, negrerna har ju inge här å gö!
- Ja de får faen inte klaga på när man kallar dom negrer & svartskallar, de valde ju att komma hit!!
- Man borde bygga nån stor ishall uppe i Norrland &...
- ...Jae! I Wilhelmina älle nå!
- Jae i Wilhelmina! Sen bygger man en stor hockeyarena som de får boe i.
- Hähä ja! Sen får de skotta snö hela dagarna!
- Ja faen! Så får vi se hur de gillart, att få bidrag när man skottar massa snö!
- Jaevisst! Då göre ju iallafall rätt för sej!
- Hähä
- Höhö

Fruitcake

Farsan har låtit en kiwi ligga i matsalen på jobbet i över en vecka för att den skulle mjukna lite, "den är för sur". Det måste vara bland det gubbjävligaste jag kommer på, att låta frukt ligga att bli unken för den blir godare då. Inte heller enbart kiwisen drabbas, det är likadant med bananer och mandariner. En banan är som godast när den börjar bli ordentligt brun på skalet, och en mandarin när den är mjuk och smakar unk. Jag förstår inte. En frukt är inte som vin you know.

Tid är relativt

Igår när jag gick hem ifrån bussen så slog det mig hur mycket jag hatar långsamhet. Jag knallade på, och halvvägs hem så började jag komma ifatt en medelålders man som lunkade på framför mig. Och inte var det konstigt att jag kom ifatt honom, för jävlarimej vad långsamt han gick - minst hälften så fort som jag, och jag har inte en överdrivet snabb gångstil. Då slog det mig hur mycket jag hatar att saker och ting går långsamt.

Som det där med att gå. Om jag är på väg hem från bussen vill jag ju så snabbt som möjligt komma hem, så då går jag ju inte med snigelfart, slösa bort sin dag på att gå liksom. Eller en sån sak som när jag beställer skivor och det ska ta 2-3 dagar, och det tar 2-3 veckor istället - Jag blir alldeles vansinnig och kokar inombords. Eller kanske den gången då jag liftade med farsan efter jobbet, och han skulle mellanlanda vid affären för att handla lingonsylt, blodpudding och Aftonbladet. Tre föremål alltså. Vi kom dit fyra, och kvart i fem kom han ut igen, "Jag träffade han du vet *valfritt fånigt gubbsmeknamn* och tjålade lite". Efter tjugo minuters väntan hade jag börjat slå mig lite på låret, för att sedan efter 30-40 minuter ha slagit dän handskfacket (det är en Avant från -84 köpt för 4000 kr, men ändock). Jag är ett barn.