Global fussball nicht ok

När vi (Manne) ändå dillar genus kommer jag att tänka på oss i skolan, där vi har snackat mycket om just det och i synnerhet i samband med idrottslektioner. Hur tjejerna alltid är passiva och oftast inte vågar ta för sig under lektionerna, utan får stå åt sidan medan pojkarna får fritt spelrum för sin maskulinitet. Det i sin tur fick mig att tänka på min tid i skolidrotten.

Jag uppträdde närmast flickigt i det avseendet (triumf för Mannes teori om att jag är en flicka, lite också för Bennys om att jag är bög). Med så många hockey- och fotbollspelare fick man stå undan för att inte bli mosad av deras framfart, och i kombination med mitt ickeexisterande bollsinne var det bara att vika hädan. Detta var på högstadiet, men jag har klara och traumatiska minnesbilder från lågstadiets år att komma med som jag tror påverkade på min passivitet i idrottssammanhang.

Min farfar uppmuntrade alltid mig till att starta med någon sport som liten. Jag härstammar i rakt nedstigande led från stolta Olssonska idrottsutövare, så jag fann det lite skamligt att avvika från traditionen. Både far och farfar spelade hockey och fotboll, och hade tonvis med medaljer och troféer från unga år - inte bara från ovan nämnda sporter, utan från friidrottsgrenar och sådana galenskaper också. De enda medaljerna jag hade i mitt rum (förutom simmärkena som sträckte sig till silverfisken, inte ens simning var jag duktig på) var de jag fått ärva från farsan och hans far.

Så en gång skulle farfar ta med mig på fotbollsträning, min första. Kanske skulle jag äntligen bli frän och kunna snacka matcher och träningar i skolan? Jag kom dit vettskrämd och minns att vi skulle dribbla runt med ett gäng bollar, och om vi blev av med den skulle vi ställa oss och kicka med den en stund. Jag hade aldrig lyckats kicka en boll på stället i hela mitt liv, knappt ens försökt. Jag blev självklart av med bollen hela tiden och fick stå och försöka kicka den. De duktiga stod i sin klunga och fnissade åt mig. Efter den övningen skulle vi köra väggpassningar. Vi sprang två och två och passade bollen fram & tillbaka, för att till slut skjuta mot mål. Mina passar nådde knappt fram, och jag sköt uanför målet.

Jag var så full av skam, vem trodde jag att jag var! På väg till omklädningsrummet gick jag lite före, och den lilla fittan Hietala kastade grus på min rygg. "Fan vad dålig du är!" sade han. Jag for hemåt och åkte aldrig på någon träning igen. Så jag höll mig till mitt skelettsamlande och modellplansbygge. But i guess i turned out ok? Jag hade ju kunnat bo i Linde. Fattat om jag hade blivit en av handbollsfitterna. Huga.