Trustor

Jag var ett snällt barn som liten. Dock var jag inte särskilt populär bland brudarna eftersom jag var lång, smal, klen & ful. Jag minns också från ett skolkort (som Manne ofta gärna poängterar) att jag hade dålig hållning, pottfrilla, och byxorna i armhålorna (glasögonen kom dock inte förrän på senare år). Men jag var snäll, och det är väl huvudsaken? BAH! Snick-snack. Det värsta med att vara den snälla var att man aldrig blev ihop med tjejer, man fick bara vara deras kompis. Som nån jävla väninna, va!? Kapa av mig penis & pung och kalla mig Timmelina.

Men åter till saken. Jag var iallafall snäll, rentav menlös. Jag hade inte ihjäl grodor, jag kastade inte sten på änder och jag slogs inte (förutom när jag armbågade tjockisen Jimmy Rehn i fejset under en fotbollsslagsmål i sexan, men tjockisar kan knappast räknas). Fast slagsmål var ju kul, men jag var helt enkelt för rädd för att få ont. Jag gick mest med den segrande parten efteråt och lismade ("rätt åt den där jävla Christer!! Bra gjort!!"). Men jag minns särskilt två händelser som jag skäms för i efterhand som var jävligt elakt gjort.

Som den gången då vi skulle sälja majblommor. Vinsten går ju till behövande barn och jag vet inte vad, och man får väl typ 0.01% av vinsten till sin egen kassa. Så en dag när vi såg vår chans snodde jag och Smuffe Karlsson ett par påsar med majblommor utav alla sorter när inte läraren såg. Sen ställde vi oss utanför affären, och gick runt och knackade dörr & sålde blommorna till ovetande och snälla pensionärer. Det var en genialisk idé tyckte vi båda två! Vi fick till slut ihop ett par hundralappar som vi köpte ostbågar och cola för. Vi var väl behövande barn vi med, eller?

Den andra gången var när vi skulle hem till Smuffe, vi gick i femman tror jag. Han hade fått tag på en snuskrulle som han ville visa. Det var nog det fränaste vi hade hört! Så vi spred ut det till alla coola i klassen som ville med. Jon-Erik ville också med, så han frågade snällt. Smuffe sade att han bara fick följa med ifall Jon slickade på hans strumpor, vilket han följdaktligen gjorde. Så vi sket i att ta bussarna hem, och så begav vi oss ned till Smuffes hus, som ligger långt bort i ena änden av byn (Jon-Eriks låg i andra änden, det blir nog 3-4 km lätt). Väl framme vid Smuffes hus så gick vi in och låste dörren innan Jon-Erik hann gå in. Han stod utanför och bankade på dörren i säkert en halvtimme innan han till slut gav upp och gick hem. "Där fick han!" tänkte vi. Fyfan.