En händig man

Jag vet inte vad som är problemet. Vad som kapar av alla mina lemmar och nervförbindelser i hjärnan när jag sätter mina fötter innanför mitt hem. En hel dag kan jag stå på jobbet och tankarna sprids åt alla håll och kanter, och mitt engagemang är stort. Tankarna går från allt möjligt som "Jag ska fan åka bort långt åt helvete!" till "Nu jävlar ska jag plugga!", & "Nu ska jag ta mitt körkort på nån dag!! Fort ska det gå!!" till storslagna fantasier som "Jag ska tamejskitan skriva en bok!!" och jag sprudlar av idéer och lusta för all möjlig skit som jag kommer på. Men så fort jag kliver innanför dörren till mitt "hem" så vrider någon av motivationsmätaren från 11 till 2. Jag faller ihop i soffan, och bara att gå ner & ta en macka känns som en omöjlighet. Mitt engagemang och min lusta ersätts med en grå gegga av apati som pulserar i mitt huvud och sprids ut i resten av kroppen. Livet rusar iväg och sätter sig på X2000 och far iväg i en jäkla fart medans man står i en regnpöl och trampar vatten. Jag avskyr mig själv och dimman som drabbar mig. Jag står inte ut & jag BLIR TOKIG!