måndag 19 november 2007

Tour de Hytt

Igår när Manne samtalade med sin kvinna i telefon så hörde jag hur han berättade om gamla dagar. Om hur han när han var yngre var ute och cyklade med sin mamma. Alltså turbo-Britta. HAH! Alla som har någon form av relation till Manne eller Turbo-Britt vet hur kul det där är. Manne cyklandes med mamma. Hans bästa vän. Jag ser framför mig hur han hade på sig sin lilla fula barnhjälm och hur han stolt trampade på råfort framför Britt, som naturligtvis cyklade kärringhoj med haggkorg på. "Kolla mamma, kolla vad fort jag kan! se så duktig jag är! Vroooom, vrooom, sväng sväng!". Turbo-Britta med hennes stora pojk!

Jag var en usel cyklist. Mina ben och armar hade mer än ofta skrapsår och blåmärken för jag var en sån klant. Jag minns den gången då vi byggde ett hopp uppe vid crossbanan. Jag kom i full fart och tänkte göra världens fränaste hopp, men cykelhjulet fastnade i sanden, det var som att köra in i en vägg, och det enda som for över hoppet var jag. Eller den gången då jag cyklade i full fart längs med en å, och hjulet fastnade i ett stort men osynligt hål. Det tog tvärstopp och cykel började snurra kring hjulet istället för tvärtom. Jag hade tur som klarade mig från ån. Det är ett under att jag sedan klarade mig levande från mopedtiden. Då gjorde man ungefär samma misstag fast då gick det ännu fortare. Som när jag uppe i Stripa körde i grushögarna och återigen kom i full fart. Fis-ettan gick som satan och så helt plötsligt tog marken under en slut. Två-Tre meter senare låg man utslagen och hade ett vint styre & stötdämperi. Idioti. Vad ska man med körkort till om man inte ens kan cykla?

Inga kommentarer: