Lizm

Jag gick idag på jobbet (där jag för övrigt spenderade 5 timmar av mitt liv med att försöka få bort 6 bultar) och irriterade mig över en sak jag bevittnade på TV för ett gäng månader sedan. Det var i hysterin efter Bergmans bortgång, och de visade dokumentär efter dokumentär, "Bergman & Fårö", "Bergman & kvinnorna", "Bergman & Fårost", "Bergman & flenset" osv. osv.

Jag minns en i synnerhet, det var en kvinna som jag inte minns namnet på som var ansvarig för dokumentären. Hon figurerade också mycket framför kameran, lallandes runt med Bergman. Hela tiden hade hon ett så äckligt ansiktsuttryck, som när de gick runt utomhus på någon gård, eller snarare nån grusgång för bilar och dylikt. Hon gick bredvid honom och hade ett sånt lycksaligt, fjäskande flin. Det var så fantastiskt när han berättade memoarer från sin ungdom. BAH! Han babblade ju bara på som någon annan äcklig pensio-knullgubbe. Om hur hans lärare sade något i stil med att "Bergman, skärp till dig nu!" och hon sken av beundran och lycka. "Sade han så till dig, du som är fantastisk!! Snälla herr Bergman, diarréa i denna form så jag kan frysa ner och göra isglass som ett minne av dig."

Visst vafan gubben var ju en hejare! Men för tusan, snackar han som en dement 112-åring om bara skit behöver du ju inte fjäsk-le för varenda mening som kommer ur farbrorns mun. Bara att ignorera! Det är så man blir av med gamla människor.