Jag berättade tidigare om mina unga år, om hur jag var lång, ful och klen men var noggrann med att poängtera att jag var snäll. Idag kom jag på en till sak som var positiv med mig (Eller åtminstone något sånär upprättande av övrig uselhet)! Jag var nämligen väldigt noggrann med att få sista ordet, att vinna och inte ge vika. Detta minns jag inte så mycket själv i unga år, men jag vet det genom bland annat att Manne"Minnarn" Wikberg talade om för mig hur det var på mellanstadiet, då min slagpåse-period tog sin början. Som den gången då Heffklumps-Holm låg på mig (viktfördelning Tim kontra Heffaklump ca 15/85) och slog mig på armen och tränade andra grepp på mig. Jag låg där och kved, och Holm sade med mitt huvud låst i armbågen;
- Ger du dig, ger du dig!?!?
- Ja.. urk.. Ok..ej!!!
- BRA! Höhöhö där fick han! Sade Holm och började gå därifrån.
- ...Tjockis..!..
- Va SARU!?
Och så var massakern igång igen. Men jag gav mig inte! Det man inte hade i näven fick man ha i truten. Saker som jag dock minns mer var episoderna i högstadiet, då det hade eskalerat till mer regelrätt terror och handgemäng. Även fast Störcha eller Hanner vevade, kunde man iallafall kalla dem nedsättande saker, även fast man visste att man förmodligen skulle få ondare efteråt. Det var det liksom värt på något sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar